Ännu en återvändsgränd av våld och lidande
I en signerad text på morgondagens ledarsida kommenterar jag den dystra utvecklingen i Mellanöstern utifrån ett par olika aspekter.
Jag instämmer för övrigt med andra bloggare här på vk.se om att Niklas Ekdals ledare i DN var mycket läsvärd. Även Anna Dahlbergs ledare i Expressen och Britt-Marie Mattssons analys i Göteborgs-Posten hör till det mycket tänkvärda i dagens tidningsskörd. En av de bäst balanserade analyserna av konflikten hittills tycker jag också att Fredrik Malm gjorde på newsmill.se i förra veckan.
Min text på morgondagens ledarsida:
’Ännu en återvändsgränd av våld och lidande
Med de israeliska truppernas markoffensiv in i Gaza, och Hamas fortsatta raketbeskjutningar mot Israel, slår konflikten i Mellanöstern slutgiltigt över i en ny, befarad och tröstlös våldseskalation.
Akut måste omvärlden, med USA och EU i spetsen, öka både kraften och tempot i ansträngningarna att pressa fram en – ömsesidig – vapenvila och säkerställa att alla nödvändiga humanitära insatser snabbt når fram till svårt utsatta människor.
Sedan gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Ingen regering, inte heller Israels, kan förväntas att passivt acceptera kontinuerliga terrorangrepp på sina medborgare. Och Hamas som organisation fortsätter att med sitt våld, sitt reaktionära program och sin hatfyllda ideologi vara en katastrof för regionen i allmänhet och för palestinierna i synnerhet. Istället för ansträngningar att skapa politiska, ekonomiska och sociala förutsättningar för ett drägligare liv i fred, demokrati och välstånd åt invånarna, har destruktiviteten lamslagit utvecklingen.
Men att Israel har en rätt att försvara sig mot fiender som vill se landet utplånat betyder inte ett klartecken för aktioner av vilken omfattning som helst. Det betyder inte att militära ingrepp med allvarliga humanitära följder av det slag som nu görs äger berättigande på vare sig kort eller lång sikt.
Genom att låta sig provoceras till militära handlingar agerar Israel tvärtom precis som terroristerna kalkylerat och önskar.
Israel uppträder som om det fanns en militär väg till bestående fred, eller till bestående säkerhet. Regionens erfarenheter talar samfällt för att den strategin slutar i en återvändsgränd, där bara våldet och befolkningarnas lidande är permanent. Mönstret terror – vedergällning – fördjupad konflikt måste brytas. Terroristerna kommer aldrig att acceptera ett slut på konflikten de lever av. Desto större skäl för alla andra att dra undan mattan på dem: ideologiskt, ekonomiskt, humanitärt. Där måste även Israel utöva självkritik.
Israel tar med sin markoffensiv en ansenlig risk, till ett högt humanitärt pris för regionen. Man måste, under tryck och hjälp från USA och EU, förr eller senare ta en annan risk: att vägra ge terroristerna vetorätt över varje fredstrevare. Genom att ändra strategi och stimulera de goda krafternas förutsättningar att växa – öka palestiniernas rörelsemöjligheter, underlätta det ekonomiska utbytet, stödja bredare humanitära insatser och vara lyhörda inför positiva politiska ansatser från palestinskt håll – kan man söka att knäcka terroristernas långsiktiga möjligheter att agera och rekrytera.
Argumenten mot en sådan strategi är välkända. Men alternativen är få. Och det är, trots allt, i tron på att demokrati, samlevnad och välstånd ger fred, försoning och säkerhet som hoppet om förändring lever.’
