Lördagskrönika: Att glänsa eller strula när det hettar till

Min lördagskrönika den här veckan är av det lite mer lättsamma, svepande slaget och handlar om hur olika politikertyper kommer till sin rätt i olika situationer:

’Att glänsa eller strula när det hettar till

Det finns människor som i djupa kriser eller vid akut fara växer för varje utmaning och glänser med handlingskraft, skarpa analyser och iskallt, rationellt lugn, men som i lugna tider oupphörligt trampar snett, strular och ställer till det.
Och så finns det människor som i lugna tider utstrålar och bevisar auktoritet, överblick och full kontroll, men som när mönstren rubbas och det invanda rasar samman tappar konceptena och gör det ena misstaget efter det andra.

Den politiska historien är full med exempel på båda ytterligheterna. En del ledare har tur att hamna på rätt plats vid rätt tidpunkt, just när deras egenskaper behövs som mest. Andra får aldrig chansen att visa sina bästa kvaliteter. De ställs på fel prov och tvingas gå med ibland oförtjänt dåliga vitsord.
De flesta kanske delar exempelvis Margaret Thatchers och Jimmy Carters öde: kommer till makten med tidsandan som medvind men lämnar den med tidsandan som motvind. Några, som Willy Brandt, ställs under sina politiska gärningar inför ett antal radikala epokskiften som fullständigt förändrar förutsättningarna, men lyckas ändå hålla fast vid det väsentliga av övertygelser och förbli relevanta.
Och en långlivad politisk legend som Winston Churchill hann både med att glänsa, när det gällde som mest, och trassla till det, när det gällde lite mindre.

Just nu prövas färgstarka europeiska politiker som Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, som vunnit sina positioner på i huvudsak andra meriter än krishantering, i ett läge där krishantering är nästan allt som räknas. Även samtliga ledande svenska politiker kommer, när nästa val nalkas, att utvärderas utifrån hur de i regering eller opposition uppträdde när saker ställdes på sin spets dessa månader.

En blick på det svenska 1900-talet visar hur påfallande svårt det vore att byta ut ledande politiker mot varandra. Tage Erlander hade aldrig kunnat spela den uthålligt förtroendeskapande, samlande och internationellt uppmärksammade roll som Hjalmar Branting gjorde under socialdemokratins framväxt. Men Branting hade, å andra sidan, sannolikt varit en ointresserad, olycklig och slarvig statsminister i det läge som rådde på Erlanders 50- och 60-tal.
Liberale ledaren Karl Staaff var nästan oersättlig som statsminister, oppositionsledare och allmän murbräcka mot konservatismen fram till sin död 1915, men hade med sin osmidiga, bestämmande stil fått svårt att leda koalitionsregeringen med socialdemokraterna redan några år senare.
Den socialpolitiske föregångsliberalen Adolf Hedin var beundrad i sin eviga opposition fram till 1905, men hade knappast funnit fotfäste i det partiväsende där istället en ständig organisationstalang av David Bergströms slag blommade ut.
Hade en pragmatiskt socialliberal som Kerstin Hesselgren varit motiverad att engagera sig partipolitiskt på samma sätt i 2000-talets debattklimat som på 20-talet?
Bertil Ohlin var unik som outslitlig oppositionsledare, men hade nog fått större problem med sitt ledarskap som statsminister. Thorbjörn Fälldin hade kvaliteter som passade utmärkt för statsministerrollen på sjuttiotalet, men som kanske inte hade fungerat i dag. Maria Wetterstrand är lättare att se som boss över ett departement än Birger Schlaug. Universella allroundpolitiker finns inte.

I "The Rhetorical Presidency" analyserar Jeffrey Tulis hur den amerikanska presidentens roll förändrats genom åren. Han visar hur det återhållsamma presidentideal, inte minst i kommunikationen med medborgarna, som bland andra Thomas Jefferson (med varningar för en monarkistisk utveckling) eftersträvade, blev norm under större delen av 1800-talet. Först Theodore Roosevelt och sedan Woodrow Wilson började bejaka presidentämbetets massretoriska möjligheter i direkt kommunikation med väljarna och i en mer oreserverat positiv syn på presidentmakten, fick den gamla rädslan för demagogi och populism vika för en tillit till väljarnas ansvarsutkrävande. Jeffrey Tulis varnar för vissa följder av den utveckling som skett. Han skiljer mellan politik i kristider och i lugnare tider, och efterlyser med det som utgångspunkt en kombination av det retoriska och det återhållsamma presidentidealet.

När Barack Obama om en dryg vecka tillträder som president, gör han det i ett läge som inte gärna kan ges någon annan beteckning än allvarligt. Det är hans kapacitet att bemästra svåra tider som kommer att sättas på prov, inte hans förmåga att styra i lugna vatten. Att bli president är en barnlek jämfört med att vara det.’