Om Twitter och att avvakta i startfållan som så ofta förr

(Uppdaterad) Twitter var ett främmande begrepp för mig – säkert har jag sett det utan att reflektera kring vad det syftar på – så sent som för några dagar sedan. Men så bloggar plötsligt Jonas Morian om det, och så svenskans ledarblogg, och nu kommer Thomas Hartman med en fråga till VK:s ledarredaktion, med uppföljning här:

"Undrar för övrigt när den moderna tidningen VK och dess ledarredaktion ska finnas på twitter? Hänger tidningen inte med i svängarna?"

vk.se har alltid koll, men som ledarredaktionens tappre bloggare är det bara att låta axlarna falla och erkänna: för egen del är svaret nej, utvecklingen har uppenbarligen sprungit ifrån mig igen.

Jag har efter en lovande start på högstadiet alltid legat steget efter, något jag skrev lite löst om i en krönika häromsistens.

Men det viktiga är som bekant inte alltid att springa fortast, utan att kämpa väl utifrån sina förutsättningar. Och jag är i grunden alltid nyfiken på nymodigheter, springer ofta över mållinjen som eftersläntrare, men med ett leende och glad över att få vara med.

Dock köper jag inget bara för att det blir en ny trend, lika lite som man ska köpa något bara för att det har gamla traditioner.

Bloggfenomenet var jag hyfsat tidigt anhängare till, även om den entusiasmen länge byggde på en väldigt ytlig och godtycklig uppfattning om fenomenet och inte motsvarades av något intresse av att delta för egen del. Med ökad insikt har entusiasmen bara vuxit, om än kanske mer för fenomenet än det egna bloggandet, som – en vanlig utveckling har jag förstått – efter snart två år varierar i engagemang.

Facebook, däremot, för att ta ett annat exempel, är mig personligen – jag har inga principiella invändningar – svårbegripligt. Möjligen är det någon tjurig, oavhängighetstörstande bondegen som gör sig påmind i skepsisen inför detta exponerande, men det är inget som tilltalar just mig, det säger inte klick, jag håller mig borta, utan bitterhet, men också i svalt ointresse.

Twitter hade jag som sagt inte en susning om vad det var, men vad jag hittills skådat efter lite surfning har inte fått mig att förstå vad substansen eller poängen i det hela är.

Lyssnar på goda argument för en annan inställning gör jag förstås gärna ändå.

Till dess att någon lyckas övertyga mig avvaktar jag i startfållan den här gången, med nummerlappen inom räckhåll, men inte fastnålad.