Snacka går ju, men inte på alla områden
Barack Obama har med rimliga mått mätt varit effektiv och framgångsrik i sina förberedelser och utnämningar inför maktskiftet om en dryg vecka. Helt felfri kan ingen övergång bli, men Obamas såg länge ut att vara på väg mot en.
De bakslag och problem som dykt upp under den senaste månaden kring enskilda namn eller kring enskilda politiker i det demokratiska partiet har inte kunnat kopplas direkt till Obama, även om hanteringen i ett par fall lämnat övrigt att önska.
I Obamas egna uttalanden och uppträdande sedan valet har det varit övertydligt vilken skillnad det är mellan en tillträdande presidents handlingsutrymme i inrikespolitiken och utrikespolitiken. Tradition, normer och förväntningar tillåter stor aktivitet på det förstnämnda området, men kräver strikt återhållsamhet på det andra.
Framför allt gällande finanskrisen har Obama varit mycket talför i sina försök att få med sig kongressen, överhuvudtaget sitt eget parti, på kommande stimulanspaket.
USA har bara en president åt gången, är däremot mantrat som Barack Obamas medarbetare tagit ett fast grepp om när kraven på uttalanden och ställningstaganden från den blivande presidenten vuxit i antal och intensitet i takt med att Mellanösterkonflikten förvärrats.
Det kan låta som en undanflykt, kommentarer i den riktningen har förekommit, men är i själva verket både en utrikespolitisk nödvändighet och en viktig princip. Exempel på hur illa det blir när den principen bryts, när saker görs "i förväg" och bakom ryggen på den avgående presidenten finns det flera av från de senaste decennierna: Richard Nixon och Ronald Reagan är två av dem.
Det formella ramverket måste stå pall även när den moderna politikens speciella villkor (som förvisso har snarlika historiska föregångare, så väldigt annorlunda såg det inte ut förr heller) brer ut presidentvalskampanjerna över flera år och bygger upp enorma förväntningar och spekulationer i en medial logik utan hänsyn till mandatperioders fulla längd.
Månaderna som förlöper mellan presidentvalet och presidentskiftet i USA skulle alltid riskera att sluta i utrikespolitiskt kaos utan den disciplinen, och sannolikt snarare begränsa än öka den tillträdande presidentens handlingsutrymme och handlingskraft när skiftet väl äger rum.
Givetvis utarbetas det planer och förekommer en mängd uttalanden från medarbetare kring den blivande presidenten. Utnämningar av viktiga ministrar avslöjar en hel del av hur den tillträdande administrationen kommer att gå tillväga och säkerligen sänds en hel del försiktiga diplomatiska signaler bakom kulisserna. Men Barack Obama gör ändå klokt som ligger lågt i utrikespolitiken.
