Samma frestelse för Sahlin och Reinfeldt

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring Mona Sahlins uppenbara motgångar för tillfället, många av dem självförvållade, tar henne dock i försvar på en punkt mot hennes eget parti och utfärdar en varning till Fredrik Reinfeldt, som just nu kan njuta av höga förtroendesiffror, men inte bör njuta av dem för mycket:

’Samma frestelse för Sahlin och Reinfeldt
De lockande vaggsångerna från höga opinionssiffror för tidigt under en mandatperiod kan få ledande politiker att glömma allt de lärt sig. De vill sluta ögonen, bara en sekund, och så…

Det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne, rapporterade Svenska Dagbladet i helgen, kräver att den egna partiledningen går vänsterpartiet till mötes och frångår budgetreglerna med utgiftstak. Att kravet skulle få gehör är osannolikt. Men tillsammans med s-ledningens låga förtroendesiffror, det minskade avståndet mellan alliansen och oppositionen och kritiken mot Mona Sahlins sätt att som oppositionsledare reagera på den ekonomiska krisen och hantera det rödgröna samarbetet, förstärker det bilden av en partiledare med problem.

En del, inte alla, av Mona Sahlins problem är självförvållade. Nästan omedelbart efter sitt till innehåll och framförande imponerande kongresstal som nyvald partiledare började hon anlägga en helt annan ton: Traditionalistisk, överdrivet polemisk och lite ytligt enkelspårig av det slag som kan ge intryck av bristande respekt för åhörarnas insikter.
Sådant utmärker Mona Sahlin när hon är som sämst. Hon har alltid övertygat mest när hon drivit på och utmanat sitt eget parti, tagit interna risker. När hon däremot sökt linda in partiets nötta självbilder i bomull för att skydda dem från kontakt med omvärlden har det blivit intetsägande.
Som partiledare har hon alltför ofta fastnat i den sistnämnda fällan. Skulle nu kraven växa internt på en ansvarslös ekonomisk politik skulle det kunna tolkas som att partiledningen får skörda vad den sått med sin retorik under krisen.

Men det finns ett par intressanta undantag från denna övergripande bild, som bekräftar Sahlins problem, men också nyanserar hennes insats. Framför allt tänker jag på den utskällda lanseringen av ett s-mp-samarbete utan vänsterpartiet. Det var strategiskt kreativt att dumpa v och positionera sig för en tid bortom blockpolitiken. Plötsligt framstod ett par lovande ansatser i programgrupperna som tecken på en förnyelse.
Utspelet slutade i fiasko, Sahlin hade missbedömt läget. En intern opinion sparkade bakut. Märkligt nog blev koalitionstanken lättare att smälta för många socialdemokrater när vänsterpartiet togs till nåder, än när det stängdes ute – vilket säger en del. Men ingen kan påstå att Sahlin inte den gången gjorde ett rejält försök att föra sitt parti framåt. Partiet ville helt enkelt inte gå i den riktningen.
Nu är hoppet om socialdemokratisk förnyelse i närtid ute. Tvånget att kompromissa vänsterut begränsar Sahlins handlingsutrymme. Kanske vågade hon heller aldrig riskera de höga opinionssiffrorna med en fullödig förnyelseprocess hon – på grund av ett bakvänt sätt att utse ledare på – inte fått något tydligt mandat för. Det är en felkalkylering hon i så fall är långt ifrån ensam om att ha gjort, och nu får betala för.

Lockande vaggsånger från höga opinionssiffror kan få ledande politiker att glömma allt de lärt. De vill sluta ögonen, bara en sekund, och så…Inför 2009 är det Fredrik Reinfeldt, stärkt av en omdömesgill krishantering, som måste kämpa med den frestelsen att sluta lyssna till kritiken på andra områden och istället slumra bland plusvisande staplar en stund. Att ge efter för den är alltid ett misstag.’