Krigets fasa och försoningens fiender

Det svårt att känna någon sympati för de hatdemonstrationer och bojkottkrav mot Israel som tycks tro att en bättre framtid för Mellanöstern stavas ensidiga bojkotter, historierevisionism och tigande inför terror, antisemitism och förtryckarregimer.

För oss som förfärats och bedrövats både över Israels helt oacceptabla och oförsvarliga offensiv som fått sådana vedervärdiga följder för Gazas invånare och över Hamas raketangrepp mot israeler och cyniska likgiltighet inför palestinska liv, är ensidigheten motbjudande.

Regionen behöver fred, demokrati, mänskliga rättigheter, handel, rörlighet, mångfald och välstånd. Bara så kan destruktiva krafter, med regimer som Irans i bakgrunden, motverkas.
Det kommer att kräva tuff diplomati från omvärlden, med betydligt hårdare tryck även på Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för tvåstatslösning utan ett evigt, blodigt mönster av våld och vedergällning.

Med de ytterkantskrafter som alltid är beredda att blunda för eller ursäkta brutalt politiskt förtryck och som tycks vilja ett land ont, istället för hela regionen och alla befolkningar gott, har ett sådant fredsarbete inget gemensamt.