Lite personligt svammel, ålderskris och en stekhet språkfråga

Efter påstötningar om att jag verkar ha stannat i växten, eller i åldrandet, på 31 år ända sedan jag började på VK, uppdaterades häromdagen blogginformationen här till höger.

33 år ska det vara, nuförtiden.

Åren går och ursäkterna för bristande mognad och livsvisdom klingar ihåligare och ihåligare. Samtidigt finns det lika förbenat ännu inte några giltiga ursäkter för den begynnande stagnation som inte minst bloggandet gör smärtsamt tydlig.

Hur som helst, jag har aldrig varit den åldersnojiga typen, varken när det gäller mig själv eller andra; även om jag lite kokett ibland brukar citera en person som för ett antal år sedan om mig sade att: ’Ola är ung, men han har en gammal mans själ’.

Jag tog det som något positivt.

Men i dag fick jag en första känning av vad jag misstänker är en medelålderskris i vardande, när jag insåg att den här nyheten, som föranlett den här motståndshandlingen, inte försatte mig i automatisk protest- och upprorsstämning, inte fick mig att skriva arga, alldeles för långa, nästan rättshaveristiska mejl till kollegor och hota med att bojkotta nästa redaktionsledningsmöte, inte genast fick mig skriva ett blogginlägg som bryter mot just dessa regler – det vill säga, inte fick mig att reagera på det sätt jag skulle ha gjort i fornstora, yngre, piggare dagar.

För de som känt mig lite längre vet att jag är allergisk mot nya, mästrande skrivregler som jag inte spontant gillar. Och att jag avskyr råd av slaget ’skriv kort och enkelt och med vardagliga ord’ som ges på journalistiska skrivkurser.

Kan man inte övertyga mig genom ett citat av typ August Strindberg, Vilhelm Moberg eller Birgitta Trotzig, tar jag sällan reson och är ogärna tyst om mitt missnöje.

Missförstå mig rätt: det ska vara språkligt korrekt. Bryter man mot grammatiska regler av stilistiska skäl ska det vara medvetet och man ska kunna motivera det väl – på den punkten är jag snarast språkpolis.

Men skrivråd och nya språkregler byggda på ren smak har inte varit min grej. Jag har på tidigare arbetsplatser tjurigt bojkottat språkutvärderingar kretsande kring lix-tal och liknande, uppmanat alla som jag gett tips och råd inom ledarskribentbranschen att värna de egna, unika språknyanserna och att inte slaviskt följa språkregler om enda argumentet för dem är att de förespråkas av TT.

Man ska jobba med språket, stenhårt och ödmjukt, lyssna på kritik men också på sig själv, söka rätt tonträff och tilltal för varje unik text och situation, bredda sin repertoar, öva på både det folkviseenkla och det tjorvigt krångliga. Språket ska andas, pulsera och ge ifrån sig ljud och lukter som går att identifiera, och vara annorlunda en tidig morgon jämfört med en sen kväll, inte vara detsamma vid frukostbordet som i busskön, förbli ett levande material.

Språklig likriktning enligt löpande-band-principen är ett otyg.

Så kommer alltså nu, år 2009, en nyordning – från TT – som jag spontant var skeptisk till. Hur reagerar jag?

Jag viker ner mig omedelbart på redaktionen. ’Jaha, ska vi skriva så här nu, säger TT det, okej, det låter vettigt att vi gör samma i hela tidningen, vad bra, vad skönt att vi samordnar oss, då börjar jag med det i mina texter också, tack, tack, trevligt’ – inte ordagrant så, men i den andan.

Så här sitter jag nu, är vuxen, väljer mina strider och luskorrläser texter för att versalerna ska hamna på rätt plats i partinamnen och TT-överheten bli nöjd med mig. Och det värsta är att jag redan nu, ett knappt dygn senare, börjar tänka: ’jo, men de här nya reglerna är nog inte så dumma ändå, de vet nog vad de gör på TT, det är nog bäst att lita på dem, vad skönt att ha något att luta sig mot’.

Gick det så snabbt att tappa glöden?