Hur kommer historieböckerna att se på George W Bush?

’Hur kommer de alltid lätt försonande historieböckerna att se på George W Bush?

Det är inte enkelt att förutspå – när historien skrivs tenderar som sagt en del av den hätska samtidsdebatten att omvandlas till försök att förstå och förklara utan behovet att fördöma och förkasta. Ett exempel på hur totala sågningar med åren kan nyanseras rejält (ibland för mycket) är Richard Nixon.

I Bushs fall avgörs nog mycket av hur utvecklingen blir i Irak. Konsensus lär inte uppstå under några omständigheter, men kritiken blir nog ändå sammantaget hård, även med distans till de senaste åtta åren och även om situationen i Irak fortsätter att förbättras.

På minuskontot kommer bland annat genomförandet av Irakkriget (även om jag inte tror att historieböckerna kommer att vara lika svart-vita i sin bedömning av det som vi är i dag), delar av hans ekonomiska politik och det gigantiska budgetunderskottet, brotten mot och likgiltigheten inför medborgerliga rättigheter och grundläggande rättsprinciper både inom USA och globalt i kriget mot terrorn, mycket tveksamma kampanjmetoder i båda presidentvalskampanjerna, den blockerande hållningen i miljöfrågor, de stora bristerna i hans ledarskap och hans sätt att samla hökar kring sig och att fördjupa motsättningarna i Washington och försämra USA:s anseende efter och trots 11:e september-attackerna.

För min egen del, med som många andra ett osunt stort intresse för amerikansk politik, har jag alltid varit starkt kritisk mot Bush ända sedan han dök upp som primärvalskandidat inom det republikanska partiet, alltså på den tiden har var lika känd för sin compassionate conservatism som för sina problem att hålla reda på vem som var vem bland världens ledare (en kritik jag däremot aldrig förstått) och ännu inte väckte några hetare känslor överhuvudtaget.

Faktum är att jag inte längre riktigt minns varför jag hade så svårt för honom – pappan George Bush tycker jag faktiskt hör till de underskattade presidenterna i USA:s historia – och var så skeptisk till tanken på honom som president. Förmodligen störde jag mig fortfarande på republikanernas uppträdande under de föregående åtta åren, Bushs flört med reaktionära strömningar och hans anti-intellektuella framtoning.
Jag var säkert också färgad av kritiska artiklar i amerikansk press. Jag har ett vagt minne av en mycket nedgörande sådan i New York Review of Books som gjorde intryck.

Efter hans seger över Al Gore år 2000 var jag nästan irrationellt frustrerad över att en politiker av Bush:s slag skulle bli favoriten Bill Clintons efterträdare.

Senare blev det ju allmänt folksport att hacka på Bush, ibland utan att de mest högljudda verkade ha särskilt mycket koll på varför kritiken faktiskt var berättigad, och när det slentrianmässiga USA-hatet i svensk debatt tillstötte var det med tanke på sällskapet inte alltid oproblematiskt att tillhöra de bittra kritikerna.

Men nåväl, bitter kritiker har jag varit och George W Bush kommer mycket långt ner på min ranking över USA:s presidenter. Ändå är det en god tradition att söka lyfta fram även det positiva när en politiker avgår, och med utgångspunkt i frågan vad de mer förstående historieböckerna kommer att tycka så finns det ändå några punkter:

Afghanistan och störtandet av Talibanerna kommer, tror jag, att räknas in på pluskontot för George W Bush i historieböckerna (med resevationer naturligtvis för brotten mot grundläggande rättsprinciper under och efter kriget, inte minst Guantanamo-skandalen), möjligen även delar av den senare Irak-politiken, tecken på det finns redan nu i summeringarna i USA av Bushs insatser, liksom hans på det rent personliga planet vid offentliga framträdanden ödmjuka (endast Jimmy Carter och Harry Truman kan väl matcha honom på den punkten bland de senaste hundra årens presidenter) självdistans (där är det spontant bara Truman som känns jämbördig).
Förmodligen kommer även historieböckerna att konstatera att USA efter 11:e september inte råkade ut för någon mer stor terrorattack under Bushs tid som president, att han satt åtta år efter att ha fått ett otvetydigt mandat av väljarna för en andra mandatperiod 2004 och, förstås, att han var den president som Barack Obama efterträdde.’