Dags att släppa loss lite?

En lite ostrukturerad signerad betraktelse som jag hade på ledarsidan förra måndagen trodde jag inte skulle bli särskilt begriplig, men det har ändå kommit en del synpunkter på både lokaltemat och obamska-temat:

’Dags att släppa loss lite, som förr i tiden?

I antologin Fritt sinne: Om liberalism och frisinne, kultur och kyrkoliv, folkrörelser och massmedier , som 1992 tillägnades tidigare folkpartistiske utbildnings- och kulturministern Jan-ErikWikström på sextioårsdagen skrev tidigare socialdemokratiske utbildnings- och kulturministern Bengt Göransson ett tankeväckande bidrag om folkrörelsesambandet mellan fria tankar och goda lokaler:

’Frikyrka, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse satsade nämligen var för sig från första stund’, skriver han, ’på de egna lokalerna, och det är sannolikt därför de lyckats bestå över tiden på ett sätt som varit omöjligt annars.’

När samhällsekonomin expanderade och kommunerna började ta över lokalansvaret kunde det i första läget uppfattas som en lättnad för aktörerna att slippa slitgörat, men det var att underskatta lokalfrågans betydelse menar Göransson: ’…lokalansvaret – det dagliga slitet med städning, uppvärmning, uthyrning m.m. och de lika dagliga bekymren för lokalens ekonomi – tillförde föreningen eller församlingen en tidsdimension som idédebatten inte ensam förmådde göra.’

Göransson avslutar sin betraktelse med konstaterandet att de budskap folkrörelsernas olika byggnader utstrålade väckte starka reaktioner. Byggnaderna kom inte bara att ’ge rum åt fria tankar utan medverkade aktivt till att de fria tankarna blev synliga i samhället.’ Folkrörelsehusen som påminnelser om allvaret, rum för fria tankar och tydliga ställningstaganden utåt, med andra ord.

Uppståndelsen kring Barack Obamas tillträde som USA:s president har utlöst en diskussion på flera håll i Europa om varför politik på den här sidan Atlanten aldrig blir lika entusiasmerande och storslagen, och om den bör bli det?

Ett amerikanskt presidenttal kan svepa över de eviga frågorna med de största orden, utan att anklagas för fluff och puff. I ett vanligt svenskt fullmäktige skulle ett försök att tala obamska snabbt väcka hela Jante och halva salen till protest mot ’svulstigheten’.

Jag tror, sett över tid och i ljuset av partiernas rekryteringsproblem, att lite mer positiv, optimistisk obamska i den offentliga svenska debatten- hellre än den med tiden allt mer negativa folkhemskan – bara skulle göra gott. Inte minst på lokal nivå, där den pragmatiska, konkreta problemlösningen ändå står stabilt i centrum. Jag tror inte att sakdebatten skulle bli lidande. Medborgare och journalister måste antas kunna identifiera substans även när den levereras på ett stimulerande sätt.

I ett slags nykter formalistisk men också oblyg, svulstig entusiasm har den svenska demokratin sin barndom. Det vet alla som hört far- eller morföräldrar berätta om hur det gick till förr i ordenshusen och partilokalerna, eller som hört rösterna stiga ur arkiven. I de egna lokalerna hölls de allvarliga, bildade brandtalen; själva miljön, väggarnas historia, uppmanade till långsiktiga perspektiv och idédebatt. Kanske borde vi ta vår lokala verklighet, vår lokala politiska miljö, på större romantiskt allvar och släppa loss mer även idag?’