Kärnkraften och kroppsspråket i femte set
Riket, barndomsminnen, Australien Open-finalen och en hel del annat rörs ihop i en signerad, och möjligen lätt resignerad, betraktelse om kärnkraftsfrågan på dagens ledarsida:
’Kärnkraften och kroppsspråket i femte set
Man kan se, nästan omedelbart, i blicken på en idrottsman, ana av lätt nedsjunkna axlar, av en vilset vädjande stämning, när insikten om en förestående förlust, om en övermäktig motståndare, om en tidsanda på väg med sjumilakliv åt ett annat håll, hunnit ikapp.
Nog ser det svenska kärnkraftsmotståndet för tillfället mer ut som Roger Federer mot slutet av femte set i gårdagens Australien Open-final än som Rafael Nadal.
Det är kärnkraftsanhängarna som har tiden, opinionen och självförtroendet i avgörande ögonblick på sin sida. Barndomens gamla gula "Atomkraft – Nej tack!"-luva börjar lukta hembygdsmuseum och veterantour mer än demonstrationståg och fullsatt centercourt.
Även vi som bara har barndomsminnen av anti-kärnkraftsdemonstrationer och aldrig senare varit uttalade avvecklingsförespråkare, utan bara riktat hommage till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog genom att vara emot en utbyggnad bortom dagens reaktorer, börjar få svårt att hitta medhåll, och lätt att möta medlidande (aldrig ett bra tecken), i dagliga konversationer.
De som med plutonium vill tvinga om inte dansken så åtminstone industrikriser och klimathot på knä tvekar inte att säga det. Ofta med nästan Järegårdsk frenesi, som hade de en skanderande folkmassa bakom sig. Och med blickar av ohämmad belåtenhet över att äntligen ha erövrat det så kallade problemformuleringsprivilegiet.
De stackare, däremot, som åtminstone har sparat den där gamla gula luvan i garderoben någonstans och fortfarande kan citera favoritscener ur "högaktuella" The China Syndrome, ligger lågt, hummar och flackar med blicken.
Så känns det i alla fall.
Just nu tycks det bara återstå någon terapeutisk centerpartistisk högstadieåterträff och ett par interna s-uppror mot partiledningen innan en blocköverskridande konsensus om utbyggd kärnkraft i Sverige börjar ta form. Jag tillhör dem som beklagar det, eller åtminstone finner det förhastat och onödigt pessimistiskt. Men var man vänder sig för tillfället står en påläst utbyggnadsanhängare och slickar sig om munnen inför de senaste pressmeddelandena. Det är svårt att förneka en tidsanda i galopp, även om man tillhör dem som står kvar med lerstänken i ansiktet.
Ett varningens ord dock, från lerstänket: Uppmärksamheten i energidebatten har under decennier varit helt fixerad vid frågan om en eventuell förtida avveckling. Någon utbyggnad har egentligen aldrig diskuterats.
Men vänta bara: när fokus snabbt skiftar från frågan om avveckling till frågan om utbyggnad, kommer gamla troll att börja dansa igen. Säkerhetsriskerna, avfallsproblematiken och uranbrytningsdilemmat må avfärdas som gårdagens nojor. Men för in dem i en politisk process, sätt dem i regionala kontexter och sträck ut dem ett halvt århundrade framåt i tiden och det ser nog inte lika obekymrat oproblematiskt ut längre.’
