Rökmaskin eller klartecken för Norrland?

Min lördagskrönika den här veckan tog upp regionfrågan och regeringens lite kryptiska besked, och avslutar med lite Norrlandspatriotism med glimten i ögat:

—————————–
Rökmaskin eller klartecken för Norrland?

Det finns besked som i ett slag skingrar smutsgrå dimmor och blottar ett landskap av glasklara fakta i raka led som inte går att misstolka. Gilla eller ogilla, bejaka eller bekämpa – klarhet råder.
Och så finns det kompromisser som får de politiska rökmaskinerna att löpa amok; specialeffekterna skymmer sikten helt, högtalarna pumpar ut musik, ingen vet riktigt vad som försiggår, fantasin skenar i takt med misstänksamheten, tolkningsfriheten efteråt är stor när vittnen kallas in.
Regeringens besked i regionfrågan häromdagen var för Norrlands del mer rökmaskin än glasklara besked. Specialeffekterna lär få nattklubbar över hela landet att be alliansen om gästspel.
Det betyder inte att beskedet var utan substans och konsekvenser, att det inte klargjorde vissa grundläggande förutsättningar. För i ett par viktiga avseenden skingrades tidigare oklarheter.
Men den strid om vad alltihop egentligen betyder, om vinnare och förlorare, som beskedet utlöste i Norrlandslänen visar hur svårtolkat läget är.

Vad var det som hände? VK redogjorde i torsdags på både ledar- och nyhetsplats om sakinnehållet i regeringens beslut:
Principen att Sverige ska vara organiserat i tre beslutsfattande nivåer med beskattningsrätt – stat, regionkommuner, primärkommuner – slås fast, regionförsöken i Skåne och Västra Götaland permanenteras och ansökningarna från Halland och Gotland om att bilda regionkommuner beviljas.

Storregionförespråkarna kan alltså ta fasta på principbeskedet om att den tredje regionala förvaltningsnivån får formellt klartecken, att moderaterna – som haft och har klara poänger i sitt motstånd, men samtidigt riskerat att göra det bästa till det godas fiende genom att blockera processen helt – tvingats ge med sig på den punkten.

Men regeringen tar samtidigt inte ställning till ansökningarna om att bilda Region Norrland (Västerbotten, Norrbotten och delar av Västernorrland) och Region MittSverige (tills vidare Jämtland, Sundsvall och Ånge) och ger inga klara besked om eventuella framtida nya regioner i övrigt heller, utan skickar ansökningarna till Kammarkollegiet för granskning och markerar att inget ytterligare beslut lär fattas under mandatperioden.

Motståndarna kan alltså konstatera att ansökningarna från Norrland, som tydligast bryter med den gamla organisationskartan och därför sätter regionstänkandet på störst prov, inte ansetts övertygande nog för att ges något definitivt svar och att avgörandet skjutits på osäker framtid.
För de tilltänkta Norrlandsregionerna innebär regeringens besked så här långt ett ja till principen och ett "åtminstone inte än, kanske inte alls" till praktiken. Nästan alla som överhuvudtaget har en åsikt i regionfrågan kan alltså med lite pragmatisk flexibilitet utropa sig till etappsegrare. Det har också skett under de senaste dagarna.

Harry Trumans klassiska: "If you can’t convince them, confuse them", lyder nu i alliansens tappning: om ni inte kan komma överens, säg både ja och nej och skicka sedan rasket till Kammarkollegiet.

Och det är onekligen ett effektivt sätt att sätta myror i huvudet på de flesta av oss, myror som sannolikt kommer att krylla åtminstone fram till nästa val. Kammarkollegiet? Att Kammarkollegiet kallas in på banan är formellt oklanderligt, men i realiteten visar den passningen från regeringens sida mer än någonting annat hur splittrade de fyra partierna i slutändan var när det gäller just Norrlandsregionerna. Det är ett sätt att vinna tid, utan att själv behöva säga "jovars" eller "näppeligen" till de konkreta ansökningarna.

Men är regeringens besked positivt eller negativt för Norrland, är det ett oförskämt långfinger eller en nyttig tankeställare? Det kan å ena sidan, som vi skrev i torsdags, konstateras att ett gammalt mönster går igen: i söder ger centralmakten tummen upp åt dem som vill, i norr skjuter den upp axlarna och slår ut med armarna i en svårtydbar gest. Olika bedömningsgrunder tycks gälla. För att låna det gamla talesättet om kvinnor och män: "Norrland måste göra allt dubbelt så bra som resten av landet för att anses hälften så bra." I så måtto är beskedet otillfredsställande.

Men å andra sidan går det inte att förneka att uppdelningen av Norrland i två regioner på grumliga grunder är en idé med klara brister utifrån de kriterier som ansvarskommittén ställde upp för de nya storregionerna.
Med tanke på att redan regionnivån i sig är så ifrågasatt, även om möjligheterna för andra lösningar med bara två nivåer känns politiskt väldigt avlägsna, bör givetvis de nya regionerna vara optimalt utformade för att de samordnings- och utvecklingsvinster som är grundtanken och som finns inom räckhåll ska kunna nås.

Uppfyllde tvådelningen av Norrland de kriterierna? En bättre lösning hade otvetydigt haft större chanser att få ett ja redan nu. Ytterligare tid för att både på nytt pröva möjligheten av ett riktigt, gemensamt Stornorrland och för att förankra, diskutera och motivera själva regiontanken mer intensivt på medborgarnivå kan inte skada, kanske kan det rentav göra mycket gott.

Framför allt gäller det för hela Norrland, oavsett förvaltningsorganisation, att med gemensam kraftsamling på så många områden som möjligt ta makten över sin framtid och ställa omvärlden inför glasklara fakta, i stället för att vänta på besked i omvänd riktning. Då duger inte halvmesyrer. Och ni vet väl hur talesättet slutar? Så här skulle det bli om vi lånar hela: "Norrland måste göra allt dubbelt så bra som resten av landet för att anses hälften så bra. Lyckligtvis är det inte svårt."