Att shoppa med ett listigt, kritiskt leende

Min lördagskrönika den här veckan filosoferar lite kring frågan om konsumtion och shopping:

Att shoppa med ett listigt, kritiskt leende

De där rackarns bönderna och köpmännen uppe vid umeälvens mynning shoppar ju med varandra hej vilt utom kontroll. Så kan vi inte ha det, tänkte kungen, och grundlade Umeå. Han ville få del av kakan förstås, då för flera hundra år sedan, och kontroll över situationen.
Konsumtion och handel har alltid varit en omstridd politisk fråga som utlöst massor av irrationella, märkliga reaktioner genom historien (att grundlägga Umeå hör givetvis inte till dem).

Varje epok, så långt bakåt vi kan blicka, har kämpat med motsättningar kring konsumtion i dess väldigt olika former. Som religiöst tema är det återkommande. Inte heller debatten om materialism och det moderna konsumtionssamhället är längre särskilt modern. Den gick som en allt rödare tråd genom 1900-talet; framför allt efter andra världskriget inom konst och populärkultur.

Redan när industrialismen tog fart och de större städerna med nya typer av sociala och ekonomiska motsättningar började växa fram på 1800-talet blev konsumtionsvanorna inom olika samhällslager häftigt omdiskuterade och ideologiskt laddade.

Till och från, som i vår tid, har kritiken av konsumtion i sig inom vissa kretsar slagit följe med kritiken av tillväxt, handel, företagande och teknisk utveckling överhuvudtaget och bildat en strävsam men rätt isolerad form av bakåtsträveri som har det extra tufft att få gehör nu när en djup ekonomisk kris påminner om vilket samhälle det är som eftersträvas.

Intressantare, både praktiskt och idéhistoriskt, är den typ av konsumtionskritik som inte vänt sig mot konsumtionen i sig, utan som velat förädla den, göra den rationell, upplyst och medveten i en åtskillnad mellan god och dålig, nödvändig och överflödig konsumtion – och tillgänglig för fler än bara de lyckligt lottade.

Idéhistorikern Peder Aléx beskriver i sin avhandling om Kooperativa förbundet: "Den rationella konsumenten. KF som folkuppfostrare 1899-1933" på ett mycket läsvärt sätt den idéhistoriska grunden för konsumentkooperationen i Sverige. I dess ideologiska anda förs fortfarande det mesta av diskussionen om konsumtionssamhället i Sverige, även om kooperationstanken i sig sedermera bleknat. Idéarvet är i många delar mycket tilltalande, i vissa andra mindre så.

Grundtanken var att "kampen mot krediten liksom nationalekonomisk upplysning skulle bidra till god folklig bildningsnivå och till skapandet av den rationella och ansvarsfulla konsumenten". Uddar var riktade mot kommersialism, masskonsumtion och planhushållning, men även exempelvis mot "fördyrande" småbutiker. Det som skulle diskuteras var den "rätta konsumtionen", de "nödvändiga behoven" – det ändamålsenliga i alla avseenden.

Genom tullfrihet, fri företagsamhet, konkurrens och borttagande av ekonomiska tvångsmekanismer som statliga ingrepp, privata monopol och karteller skulle konsumenten och konsumentmakten hamna i centrum. Mottot kunde lyda: "Låt den bästa varan vinna".
I kooperationen återfanns även under de första decennierna ett slags teoretisk, rationalistisk moralism, också i rena smakfrågor om stil och estetik, med fostrande syfte om vad som var rätt och fel.
I takt med samhällsutvecklingen förändras attityderna även inom kooperationen. In på trettiotalet, skriver Aléx, bröt KF med sitt tidigare motstånd mot exempelvis mode och kom under efterkrigstiden att tvingas förhålla sig till en marknad inriktad på att "tillfredställa konsumenternas önskningar och drömmar", mer än en "puritanskt inriktad nyttokonsumtion". Och så är vi snart framme i vår tid.

Peder Aléx visar på hur konsumentkooperationen hade gemensamma ideologiska rötter med både socialdemokrati och socialliberalism (och frisinne, vill jag gärna tillägga) kring nyckelord som "självansvar, självhjälp, samverkan, demokrati, bildning och moraliskt ansvar". Kring det upplysningsbaserade, i värsta fall lite ingenjörsaktiga, rationalitetsbegreppet råder ju fortfarande en partipolitisk konsensus i det kapitalistiska välfärds-Sverige.

Men hur agerar en rationell konsument i dag? Hur ska man ställa sig till alla pekpinnar som lyfts, allt ifrån dogmatiska krav på köpfria dagar, till uppmaningar om att shoppa loss för glatta livet, som en politisk handling? Den enda rimliga hållningen som jag ser det är att först och främst slappna av i insikten om att konsumtion på en marknad av fri konkurrens är något positivt för individ och samhälle, tillväxt och välfärd. Att shoppa är inget att skämmas för, tvärtom. Köpfria dagar som principiella manifestationer är ett mycket märkligt påfund.

Men det betyder inte att all typ av konsumtion är att värdera lika högt eller har positiva konsekvenser, att det inte finns utrymme för och stort behov av en kritisk debatt om konsumtionsvanor och konsumtionsmönster, om likriktning och smygande monopol. Idealet om den rationella konsumenten har inte på något sätt förlorat sin relevans, snarare ökat den.

Konsumentmakt och konsumentmedvetenhet är avgörande för en marknadsekonomi. Det betyder inte att man värderar all information lika eller löper i skränande flock – men granskning, reflektion och kunskap är förutsättningen för ett rationellt konsumentval utifrån individuella förutsättningar och värderingar. En ifrågasättande – vilket inte behöver vara detsamma som avfärdande – hållning till reklam, produktinformation och produktutbud är en förutsättning för fungerande konkurrens.
Det behövs en vitalare kvalitetsdiskussion om skillnaden mellan långsiktig och kortsiktig konsumtion, om spänningen mellan nytto- och nöjeskonsumtion. Fria, glada, kritiska, ifrågasättande, självständiga, upplysta, medvetna konsumenter med makt förblir ett ideal.’