Facebook, drevet och en ensam kamp
Och apropå frågan till Jonas Morian: Några bloggläsare kanske tycker att jag tjatar om det här med Twitter och Facebook, men ni förstår inte hur det är "där ute". Det är omöjligt att värja sig, ett drev pågår.
Bara ett exempel ur vardagen:
I går gick jag i godan ro till Rådhuset för att lyssna på ett anförande av Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster.
(Det var ett intressant, pedagogiskt och ödmjukt anförande om den övergripande bakgrunden till den ekonomiska krisen och tänkbara vägar ut ur den. Han resonerade lite kring strukturella reformer, statliga bankgarantier, kreditmarknaden, det statliga investeringsutrymmet och slog fast att förutsättningarna för en snabb återhämtning är mycket bättre i dag, med starkare statsfinanser, bättre ekonomi i hushållen, låg inflation osv, än på 90-talet. Jag höll med om det mesta av vad han sade på det temat, men tjurade till lite och var mer skeptisk när det gäller delar av vad han sade på slutet om klimatpolitiken.)
Hur som helst, vid kaffet strax innan Fölsters tal hamnade jag vid samma bord som kommunalrådet Anders Ågren (m). Vad gör en politisk redaktör och ett kommunalråd när de stöter på varandra vid en sådan tillställning?
Moltiger och stirrar tjurigt åt motsatta håll? – Tja, det är inte uteslutet förstås, men det var inte vad som hände i går; ett sådant beteende sparar jag normalt för VK:s redaktionsledningsmöten, i synnerhet när kollegorna börjar dilla om att vi måste städa våra skrivbord bättre.
Skäller ut varandra efter noter? – Absolut inte; återigen, även ett sådant beteende sparar jag normalt för redaktionsledningsmötena, i synnerhet när kollegorna fortsätter dilla om att vi måste städa våra skrivbord bättre och moltigandet inte funkar.
Diskuterar överklagningarna i Umeå och tar ett replikskifte om det? – Nej, men det hade varit intressant, kanske nästa gång.
Växlar några ord om det aktuella politiska läget? Ja, självklart. Det vill säga, jag försökte etablera det temat, men det tog bara nån minut innan Ågren förde över samtalet till det som jag tycker att alla samtal handlar om just nu – Twitter och Facebook. Och han gick rakt på sak.
Så där är det hela tiden. Jag har tidigare bloggat om hur det börjar kännas ensamt i väntrummet. Ikoner och favoriter faller en efter en.
Och kollegor som ger stöd och försäkrar att man inte behöver twittra om man inte vill och att de inte heller har tid att börja; tja, det tar några timmar och sedan, jo tjena, ni förstår själva.
I går talade jag på telefon med en gammal vapendragare från forna ungdomsstrider och frågade om han har börjat twittra?
Nej, det var inget för honom, sa han.
"Och" – högg jag i direkt, glad över att äntligen ha hittat en meningsfrände – "det där Facebook förstår man ju inte heller hur folk kan hålla på med, vad f-n sysslar de med?"
Nu skulle vi snacka skit om allt det där, tänkte jag, härligt.
"Jo, men", harklade han fram, "där på Facebook är jag med förstås." Ridå.
Så där håller det på. Det är bara en tidsfråga innan vk.se sätter upp affischer i VK-huset med efterlysningar av medarbetare som vägrar twittra eller inte finns på Facebook: "Sökes, ska börja twittra frivilligt eller med tvång, ser ni honom, ta omedelbart kontakt med vk.se-redaktionen och meddela var han befinner sig, tangentbord är uppställt, twitterkonto registrerat, belöning utlovas!"
Det är den stämningen, liksom, man känner den hela tiden när man sitter gömd i gamla nedlagda fotoarkivet, eller smyger omkring borta vid tryckeriet med kepsen djupt neddragen, och hoppas att Ingvar Näslund inte ska komma på tanken att leta just där, just då.
Och jag vet att det är kört, när det gäller Twitter, jag känner det. Motståndet rämnar, förråden sinar, läget blir alltmer desperat. Kapitulationen är bara en tidsfråga. Det är ödet, jag orkar snart inte värja mig längre.
Men Facebook? Aldrig, där går gränsen, inte förhandlingsbart, inte en chans, uteslutet. We shall fight on the beaches, och allt det där. Jag på Facebook? Kommer aldrig att hända. Read My Lips.
