Skadeglädje vs Nostalgi är det sista vi behöver

(Uppdaterad) Saab och strukturomvandlingar är ämnet för min lördagskrönika den här veckan där jag kritiserar både dem som verkar närmast skadeglada över Saabs problem och dem som vill att staten ska gå in och riskerar mångmiljarbelopp av skattemedel för att hålla bolaget under armarna.

(Inte heller i fallet Sekab finns för övrigt anledning till skadeglädje, men det är ett övertydligt exempel på varför kommuner inte ska ge sig in i affärsspekulationer av det slaget överhuvudtaget, och inte fortsätta att engagera sig i dem.)

————————————-
Lördagskrönikan:

’Skadeglädje och nostalgi i skadlig klinch

Skadeglädjen har som vanligt inte fattat ett dyft. Den har funnits där, som en underström, som en illa dold attityd mellan raderna, i ett antal av kommentarerna kring Saabs dystra öde.
Det har omväxlande handlat om sågningar – som alltid med facit i hand, som ofta utan någon större empati för de inblandade – av Saab som industriikon, Saab som bilmärke, Saab som affärsstrategi och fordonsindustrin som bransch.

Kanske har jag ett överkänsligt landsbygdsöra, men en viss nonchalant, likgiltig, rentav uppsluppen attityd inför förlusten av arbetsplatser, underleverantörer inräknade, som normalt förknippas med traditionella industriorter på landsbygden, tycker jag också har kunnat anas.
I en del nästan triumfatoriska analyser av en (visserligen orubbligt olönsam) industrisymbols långsamma fall har det funnits element av tillfredställelse över att en strukturomvandling drabbar just den typen av arbetsplatser.
Småler inte någonstans en inskränkt Storstads-Jante där i bakgrunden, över de högsvansföriga fackens problem och fordonsbossarnas reducering till hjälplöshet?
Det är inte roligt att skåda.

Nostalgin, med hemvist i en lyxvilla långt till vänster på den politiska skalan, har, som så ofta, inte heller lärt ett jota; inte ens nu, efter allt som hänt. Det storindustripatriarkala bakåtblickandet är fortfarande en skadlig maktfaktor i svensk politik, samhällsdebatt och mediabevakning.
Och det tar sig otaliga uttryck, saboterar många möjliga framsteg, slår vakt om många orättvisor och upprätthåller många missförhållanden, utan att ha kurage nog att stå för sina prioriteringar.
För hur tufft det än är för enskilda orter och de, ibland hela familjer, vilkas ekonomiska utkomster helt kretsar kring en traditionsrik verksamhet, finns det ingen väg undan ett antal bistra men nödvändiga sanningar om bakgrunden till och vägen ut ur den här djupa krisen. Om den långsiktiga prioriteringen gäller sysselsättning, tillväxt och välfärd för framtiden, då gör vi klokt att dra så snabba slutsatser som möjligt, utan mytbildning.

En av de sanningarna är att det vore vansinnigt av svenska staten att ge efter för General Motors utpressningsförsök och sätta mångmiljardbelopp på spel för att hålla Saab under armarna. En annan är att så viktiga som rubrikerna i medierna ger sken av är inte företag av Saabs karaktär längre. Regeringen har agerat korrekt och principfast i den uppkomna situationen – med de allvarliga miner som situationen kräver, men också med ärliga besked.

Visst kommer den traditionella, etablerade basindustrin att under många decennier fortsätta spela en viktig, en avgörande, roll för svensk ekonomi och välfärd. Men det är inte där som de nya jobben kommer att skapas. Det är inte där som nästa tillväxtsprång kommer att tas. Det är inte på den som Sveriges framtida konkurrenskraft kommer att bygga. Det är inte den som kommer att rädda hotade kommuner på landsbygden och få dem att lyfta. Det är inte den som borde stå i centrum för politiker, opinionsbildare och medier.
Strukturomvandlingar är inget att le och fröjdas åt, men de är oundvikliga, rätt hanterade växer ur dem framtidens jobb och vi måste tala öppet om dem, dra slutsatser av dem, förbereda oss för dem.

Den traditionella storindustrin har varit politikens och mediernas gullebarn under många decennier. Tänk om bara en bråkdel av de mödor och rubriker som stått givakt inför storindustriernas – ägarnas och fackförbundens – krav istället ägnats åt småföretagandets verklighet, villkor, problem och jävligheter, åt den stela, oflexibla arbetsmarknadens realiteter för unga och invandrare, åt förutsättningarna för entreprenörskap inom nya branscher, i synnerhet på områden som traditionellt varit kvinnodominerade.
Då hade många kommuner i Sverige stått bättre rustade.

Nu är det tungt och oroligt för människor och orter. Vad politiken kan göra för att förebygga framtida kriser och lindra sociala följder är att som aldrig förr prioritera småföretagarklimat och småföretagarfrågor, värna den generella välfärdspolitiken, satsa på forskning och utbildning, öppna upp offentlig sektor för entreprenörskap och göra arbetsmarknaden mer flexibel. Och sedan våga appellera till samhällets bästa sidor när det gäller solidaritet och generositet inför nyfikna, nödställda eller hjälpsökande utifrån. Empatilös skadeglädje vs Förljugen nostalgi är det sista vi behöver.’