Hur värna idéerna mer än formerna?

I förra veckan var jag inbjuden i två olika sammanhang för att hålla anföranden om opinionsbildning.

I tordagskväll var jag hos Umeå Nykterhetsfolks Centralförening (UNC) – en samverkansförening för IOGT-NTO, Blåbandet, UNF, KRIS och MHF – för att på deras årsmöte i KRIS:s lokaler på Slöjdgatan tala lite om opinionsbildning i den moderna och snabbt föränderliga medievärlden.

Plötsligt fann jag mig brottandes med frågan om hur ett sekels folkrörelseerfarenhet skulle kunna glänsa och komma till sin rätt i blogg- och Twitter-epoken? Hur ska folkrörelseorganisationer och idéburna föreningar resonera när det gäller mediastrategier år 2009?

Jag kom förstås inte med några svar, men spaltade upp mitt lilla anförande i några huvudfrågeställningar:

Anser man det överhuvudtaget mödan, tiden och resurserna värt att satsa på opinionsbildning anpassad till den nya medievärlden? (Inte självklart, men för idéburna organisationer är svaret givetvis ja.)

I så fall: på vilket sätt vill man synas och påverka? (Indirekt genom att få uppmärksamhet för det man gör i basverksamheten som idrottsmän får uppmärksamhet för segrar och resultat eller agera opinionsbildare som debattörer, kämpa om dagordningen, driva enskilda sakfrågor, kräva ideologisk uppmärksamhet mer än invänta den?)

Vilka är målgrupperna för olika aktioner? (Gräsrötter, grästoppar, etablissemanget, journalisterna, de politiska makthavarna?)

Ska man satsa allt på ett kort och en enda strategi eller agera utifrån filosofin "många bäckar små"?

Jag antar att erfarna mediekonsulter har både svar och power point-presentationer som spaltar upp frågeställningarna mycket effektivare, men som diskussionen efteråt visade är det långt ifrån självklart hur föreningar med olika slags verksamhet ska resonera och prioritera.

Vi talade en hel del om bloggandet på vk.se som en symbol för ett nytt sätt att kommunicera, synas och bilda opinion i Umeå och Västerbotten, fördelar, nackdelar, oklarheter, myter, risker, problem, målkonflikter och möjligheter.
Jag var, i rollen och av övertygelse, entusiastisk, men också ärlig om vad det kräver och innebär om man vill blogga i opinionsbildande syften.

Även en del skarp, inte oberättigad kritik av mediernas sätt att arbeta och prioritera fick jag – det brukar alltid peppra diskussionerna efter sådana anföranden – ta med mig från mötet.

Det var stimulerande och tankeväckande, jag kände mig klokare och mer optimistisk efteråt, även om ett ledmotiv från min sida var att betona den väldiga och svåra utmaning det innebär att föra det gamla folkrörelsearvet in i en ny tid och värna idéerna mer än formerna.

I måndags förra veckan var jag inbjuden till Rotary för att hålla ett lunchanförande på Norrlandsoperan med rubriken "Vad driver en opinionsbildare?".
Det handlade mer om opinionsbildning ur ett dagstidningsperspektiv, om de liberala tidningarnas historia som demokratisk kraft och arena i svensk samhällsutveckling de senaste 150 åren och om tidningarnas eventuella möjligheter att spela en lika viktig roll de kommande hundra åren – ungefär samma sak som jag talade om i det här sammanhanget.

Frågorna efteråt handlade just om papperstidningens utsikter att överleva på sikt, vilka kriterier som gäller för vad som publiceras som läsarkommentarer på vk.se och hur debattartikelskribenter presenteras i tidningen – om de alltid får bestämma själv vilken titel de ska ha under sitt namn? (Det får de inte alltid bestämma själva, det avgörs av vad vi tycker är en relevant information som underlättar för läsarna att bedöma och värdera innehållet i en debattartikel.)

Även där handlade det alltså om hur ett gammalt, anrikt arv – den liberala opinionsbildningen i dagstidningsform – ska kunna anpassa sig till, överleva i och få ett lyft av en ny medieverklighet där gamla strukturer, hierarkier och vanor bryts ned och ersätts av andra eller inga alls. Inga givna svar på den frågan heller. Vi trevar oss fram varje dag.