Fördomar, förorter och en annan text

Det skulle egentligen ha blivit en text om debatten i gårdagens fullmäktige i Umeå om antisemitism, rasism, islamofobi och främlingsfientlighet, med anledning av en motion från miljöpartiet som stöddes av folkpartiet, vänsterpartiet och Rättvisepartiet, och om varför jag verkligen tyckte om tonfallet i den debatten – inte minst med tanke på hur förfärligt det sett ut på andra håll i Sverige de senaste veckorna, inte minst den unkna utvecklingen i Malmö där de rödgröna ogenerat fiskar i grumliga vatten.

Men istället blev det en mer personlig signerad text av mig på dagens ledarsida om integration, invandrartäta förorter, fördomar av olika slag på de ideologiska ytterkanterna och mina minnen från Stockholmsförorten Tensta, möjligen något malplacerat i VK, men ändå:

———————————–

’Fördomar som odlas på långt avstånd

Under de närmare tio år jag hade en etta i invandrartäta Stockholmsförorten Tensta som huvudsaklig hemvist lärde jag mig känna igen attityderna.
Man stötte på dem med jämna mellanrum: Fördomarna, främlingsfientligheten, ibland rasismen, i de ofrivilligt rynkade näsorna när man berättade var man bodde. Eller den förvridna solidariteten från människor som gärna i något slags självrättfärdig serietidnings-socialism från ovan ömmade varmt om betongförorten – fast ofta mer om de våldsverkare som förpestade livet för den stora majoriteten där än för alla de människor som kämpade stenhårt för att skapa respekterade, attraktiva och trygga livsmiljöer i sina områden och kvarter.

Både den avskyvärda främlingsfientligheten och den fördomsfulla, missriktade välviljan hade det gemensamt att de ofta frodades på långt avstånd från de områden de var besatta av.
Tensta var många dagar en inspirerande blandning av språksymfoni, befriande, lärorik kulturell mångfald och vänliga, positiva människor som med all kraft sökte bygga upp sina liv, trots att de alltför ofta bara tvingades hantera oförskämdheter, diskriminering och utanförskap.

Men Tensta kunde också vara ruffig hotfullhet, negativa stämningar, fundamentalism, reaktionära sociala mönster och katastrofal stadsplanering. Den som inte vill se förortens baksidor, den som inte förstår varför många även går bland betongen och bara längtar bort, brister helt i respekt för människorna som bor där och söker besegra samhällets misslyckanden varje dag.

De som tror att en lyckad integration handlar om att tvinga och vara misstänksam, inte att ta tillvara och ge chansen, missar allt. Tillåts Sverigedemokraterna sätta dagordningen för diskussionen om mångfald, integration, asylpolitik, invandring och traditioner är vi illa ute. Tendensen att de etablerade partierna håller på att förlora nerverna inför nästa val och anpassar retoriken till ett polariserande vi och dom-tänkande istället för att ta en tydlig värderingsdebatt, är djupt oroande.

På samma sätt blir föreslagna åtgärder missriktade, om de formuleras i teoretiska laboratorier långt från de faktiska miljöerna.

Tar stereotyper odlade på de ideologiska ytterkanterna över verklighetsuppfattningen blir förorten antingen ghettot, det horribla sociala ingenjörsexperimentet som gått snett och får Sverigedemokraterna att vinna stöd, eller den romantiska förortsmiljön där ett litet upplopp, lite extremism och en ordentlig skadegörelse får delar av vänsteretablissemanget att via sina kikare hitta nya hjältar; ligisterna alltså – heja, heja – inte de vanliga invandrarförortsbor som tvingas städa upp efteråt. Fördomar och dubbla måttstockar kan ta sig många olika uttryck. Vackra är de aldrig.’