Nytt liv i politiken

Svensk inrikespolitik har blivit mer levande och lite mer oförutsägbar sedan maktskiftet. Förändringsprocesser har dragits igång både här och var. Det händer saker, precis som det gärna gör efter maktskiften. Och enligt ganska samstämmiga opinionsundersökningar håller oppositionen långsamt på att förlora sitt stora försprång. Om det nya livet i svensk inrikespolitik och oppositionens förtroendeproblem handlar vår huvudledare i dag:

————————–
Nytt liv i politiken

Partierna omprövar både sin egen roll och gamla ställningstaganden. Det är rent befriande.

Oppositionens övertag i opinionsmätningarna krymper i den ekonomiska krisen. I institutet Skops senaste mätning har den stora skillnaden för ett halvår sedan reducerats till 2,5 procentenheter i februari. Trenden är densamma i andra mätningar.
Förändringen förklaras av de flesta bedömare som ett ganska normalt fenomen. Väljarna sluter upp bakom regeringen i svåra tider. Men det behöver inte vara hela förklaringen. Oppositionen tvingas bekänna färg på ett annat sätt än tidigare under mandatperioden. Den har inte hållit måttet i prövningen. Framför allt socialdemokraterna har misslyckats med att framstå som trovärdiga och kompetenta när det verkligen gällt.

Hur opinionsmätningarna riktigt skall tolkas är emellertid tämligen oklart. Det finns inte mycket att jämföra med, varken vad gäller krisscenario, regeringsunderlag eller oppositionens villkor.
De många socialdemokratiska minoritetsregeringarna hade en särställning även i det avseendet att folk sällan dömde ut dem i opinionsmätningar. Det är oftast inte tilltron till regeringspolitiken som opinionsmätningarna avspeglat utan preferenserna vad gäller regeringsbas.
Efter maktskiftet 2006 har förutsättningarna förändrats. Allianspartierna bedöms mera efter förtjänst. Deras politik i regeringsställning har vidgat vyerna. Politik är inte bara färg, inte bara ideologisk grovindelning i socialister och andra och definitivt inte bara något som ett allenarådande, allsmäktigt parti styr enligt den innersta kretsens diktat.
Alternativen är många fler. Svensk politik har med alliansregeringen fått öppenhet, mångfald och möjligheter. Det är rent befriande. Partierna får nytt liv och omprövar både sin roll och gamla ställningstaganden. De fyra partierna i regeringen går främst i denna förnyelse. Alla uppslag i partierna är inte bra, en del riktigt dåliga och mycket får överges. Men det slår gnistor i processen. Debatten gör gott för det politiska klimatet.
Oppositionspartierna har inte lyckats svara på denna offensiv utan sitter fast i konservativa synsätt och överdriven retorik som i sin tomhet slår tillbaka mot dem själva.
Självgodhet är farligt för en koalitionsregering. En koalition gör sitt bästa under press och om alla medverkande partier tas på allvar. Delaktighet ger delat ansvar – och sammanhållning. Det är särskilt viktigt i svåra tider.

Väljarna är ovana vid flerpartiregeringar. Betygsättningen i opinionsmätningarna är därför försiktigt avvaktande, om än för närvarande allt positivare när regeringen agerar med skärpa och konsekvens i den ekonomiska krisen. Ännu ovanare är väljarna vid en vänsterallians i opposition. De vill gärna veta vad en sådan kan tänkas uträtta. Dröjer beskeden ökar misstron – och ännu mer om beskeden inte är övertygande.’