Fult att inte ta uppdrag på allvar

Om varför det är rätt att Pär Nuder lämnar riksdagen åt någon som tar mandatet från väljarna på allvar, handlar vår huvudledare i dag:

———————————-

Ansvar och plikt i riksdagen

Pär Nuder gör rätt som lämnar uppdraget i riksdagen åt någon som tar mandatet från väljarna på allvar.

Pär Nuder har denna vecka förklarat att han lämnar riksdagen. De 4387 personer som röstade på honom i Stockholms läns valkrets i riksdagsvalet hösten 2006 kan känna sig blåsta. Han var inte särskilt brydd om det mandat de gav honom som riksdagsledamot.
Socialdemokraten Nuder har suttit i riksdagen sedan 1994. Han blev statsråd 2002 i regeringen Persson, där han var finansminister 2004-06. I och med förlusten av regeringsmakten var Nuder förbrukad av det stora partiet. Mona Sahlin ville som ny partiledare inte ha Nuder i den närmaste skaran omkring sig.
Av arbetet i riksdagen var Nuder därefter inte ett dugg intresserad. Givetvis är det rätt att han då lämnar över uppdraget åt någon som tar det på allvar.

Nuder är den 25:e ledamoten som lämnar riksdagen under den löpande mandatperioden. En del har giltiga skäl. Andra rent diskutabla. De som, i likhet med Nuder, först söker väljarnas mandat men sedan, beroende på till exempel valresultatet, inte har minsta lust att göra något i riksdagen bär sig ganska fult åt mot väljarna.
Fenomenet med högst godtyckliga avhopp från riksdagen har i någon mån sin förklaring i valsystemet. Politikerna kan tro att de fått mandatet av partiet och inte av väljarna. Partierna ställer kandidaterna i rangordning, det vill säga belönar de mest betrodda och omhuldade med vad som förutsätts vara valbar plats.
Personvalet är ännu nytt och i nuvarande form tämligen otympligt. Det har – om det tillämpas utan röstspärrar och rangordning av kandidaterna – den klara fördelen att varje invald har sitt mandat direkt av väljarna.

Det är folket riksdagsledamoten har att ödmjukt tjäna. Det sker naturligtvis med de förutsättningar som väljarna är införstådda med. Dit hör den politik det parti driver som den enskilde politikern kandiderar för i valet. Men mandatet, ansvaret och förtroendet är genom personvalet tydligt och förpliktande. Personvalet skulle efter fortsatt valreform höja riksdagens status.

Regeringsmakten höll under det långvariga socialdemokratiska styret på att bli en intern partiangelägenhet. De som ville göra karriär fann att det gällde att slå sig fram inom partiet. Riksdagen åsidosattes allt mer i rekryteringen till ministerposter. Följden blev kompetensflykt. Men partiledarnas fogligaste tjänare är inte alltid de bästa politikerna. I riksdagen måste de ambitiösa och kunniga ha möjlighet att visa sin förmåga.
Maktskiftet 2006 har förhoppningsvis utlöst en förändring till det bättre. Inför nästa val bör de som inte tar riksdagsarbetet på allvar gallras bort redan i nomineringen av kandidater.’