Förbundskanslern och depressionen – skulle det gå i dag?

Jag har just lyssnat färdigt på "Kanzlersturz – Warum Willy Brandt zurücktrat" (Kanzlerfall – Varför Willy Brandt avgick), av Hermann Schreiber som ljudbok, skickligt inläst av Willy Brandts son Matthias Brandt.

Det är en intressant genomgång av fallet med DDR-spionen Günter Guillaume som lyckades nästla sig in till Willy Brandts närmaste medarbetarskara. Där beskrivs bakgrunden, hur långsamt och nästan lite slumpmässigt avslöjandet av honom gick till, hur lång tid det tog från att misstankar uppstod tills det att Guillaume greps och hur fallet till slut tvingade Brandt att avgå.

Den yttersta orsaken till avgången, så framstår det i boken, var snarare kombinationen av Willy Brandts allmänna ledsnad vid sitt uppdrag och farhågorna för att Günter Guillaume i en rättegång skulle avslöja Brandts misstänkta kvinnoaffärer än själva den politiska spionskandalen i sig.

I boken beskrivs också just Brandts depressioner, inte kopplade till spionfallet, under de sista åren som förbundskansler. Man kan föreställa sig honom där, en levande ikon, liggande i en liten sovkammare, håglös, okommunikativ och djupt deprimerad, dagar i sträck. Det är fascinerande att det kunde fungera. Skulle det vara möjligt i dag, politiskt och medialt, att en ledande politiker så försjunker i depression och frånvaro under längre perioder?
Willy Brandt var ju inte den enda framstående politikern som lidit av depressioner genom historien, det finns många till. Skulle det gå i dag? Och vad säger det om vår tid och om tidigare epoker, positivt och negativt?