Från kaffehus och salong till bloggbävning och facebook-uppror

Det kommer, som redan märkts, att bli något mindre bloggande och skrivande av mig de kommande veckorna, med lite ledighet från VK ett par dagar i veckan. Men krönikorna rullar på.

Min lördagskrönika den här veckan tar en avstickare och betraktar fenomenet och begreppet ’Den allmänna opinionen’, med utgångspunkt i och inspirerat av historikern Jonas Harvards mycket givande avhandling ”En helig allmännelig opinion. Föreställningar om offentlighet och legitimitet i svensk riksdagsdebatt 1848-1919” (Umeå, 2006), vars perspektiv och infallsvinklar krönikan förstås inte förmår mer än snudda vid.
Jag avslutar med att gå lite vidare in på 1900-talet med ett grovt utkast till analys och ett par lösa paralleller mellan förr och nu:

’Från kaffehussnack till bloggbävningar

Du kan säga vad du vill, men jag har opinionen på min sida, så pilutta dig, ha ha. Den typen av argumentation är vanligare, och dess psykologiska genomslagskraft starkare, än man tror. Men hur ser dess idéhistoriska rötter ut?
Det må handla om kungahus eller schlagerfestival, klimathot eller Saabkris, euron eller Systembolaget, genusvetenskap eller bistånd, regionbildning eller lokal badplanering, bantningsmetoder eller barnuppfostran, kärnkraft eller kulturhuvudstadsår, skatter eller föräldraförsäkring – nästan likgiltigt vad, frågan återkommer ständigt: Vad tycker vanligt folk egentligen? Vart står folket? Vad anser opinionen? Hur ser det allmänna tänkesättet ut? Vad vill medborgarna? Vad säger Sifo?

Frågan har formulerats på olika sätt genom åren, men för politiska och mediala aktörer som sökt stöd för uppfattningar, förslag och strävanden har det alltid varit nödvändigt att förhålla sig till föreställningen om en existerande allmän opinion.
Som historikern Jonas Harvard visar i sin mycket givande avhandling "En helig allmännelig opinion. Föreställningar om offentlighet och legitimitet i svensk riksdagsdebatt 1848-1919" (Umeå, 2006) har begreppet varit omstritt ända sedan det uppstod i sin första moderna form någon gång i mitten av 1700-talet.

Den allmänna opinionen uppfattas ibland som något fast och fixerat man måste anpassa sig till, ta spjärn mot, ignorera eller bekämpa.

Ibland uppfattas den som något ständigt och kontinuerligt formbart. Kampen gäller vem som förmår lämna egna avtryck, vem som lyckas prägla opinionen starkast med hjälp av rationella argument, passionerade kampanjer eller förrädisk manipulation. Den allmänna opinionen är spelplanen där det avgörs, allt är möjligt.

Ibland uppfattas tanken på en allmän opinion, en folkets gemensamma åsikt, som en antidemokratisk föreställning.
Ibland uppfattas den som något i ordets djupaste bemärkelse demokratiskt, ett slags facit om en övergripande folkviljan, ständigt utsatt för kladdig förvanskning av politiska makthavare, ekonomiska intressen, organisationer och medier.
Ibland varnas för populism och dagliga folkomröstningar utan helhet och ansvarstagande, ibland dröms det om ett upplyst, kvalitetskrävande och informerat offentligt samtal.

Detta mytomspunna fenomen har politiker, debattörer och journalister i långliga tider – från kaffehus och salonger, via folkets hus och tvåkammarriksdag, till facebook-uppror och bloggbävningar – velat hämta legitimitet från eller varna för, vädjat till eller hoppats kunna mobilisera, ansetts sig företräda eller anklagat andra för att manipulera.

Var den allmänna opinionen tydligast kommer till uttryck har det alltid rått strid om, mellan olika ideologiska läger, men också exempelvis mellan beslutande församlingar och medierna.
Jonas Harvard visar i sin genomgång hur den allmänna opinionen under de undersökta åren utgjorde "en konkret och bestående referenspunkt alla aktörer förhöll sig till." Begreppets förmåga, fortsätter han, "att härbergera de mest motstridiga visioner och konkreta påståenden visar, om något, att det politiska språket i många stycken lever sitt eget liv."
I själva verket går det inte att förstå vare sig vår moderna demokrati eller våra moderna medier om man inte betraktar dem också i ljuset av hur begreppets historia växlar med samhällsskedena, även under efterkrigstiden när vår tids opinionsmätningar breder ut sig allt mer.

Även det som Jonas Harvard kallar "offentlighetens strukturomvandling" i Habermas efterföljd är intressant som parallell till dagens debatt om bloggare och sociala medier i relation till de traditionella medierna. En mening i Jonas Harvads avhandling handlar om 1800-talets så kallade petitioner och stora namninsamlingar, men skulle lika gärna kunnat handla om grälet mellan Dagens Nyheter och fristående bloggare om hur förra årets FRA-motstånd uppstod, om huruvida det var en spontan rörelse eller en frammanipulerad pr-kupp (en fråga där DN reagerade med samma misstanke som många reagerade mot den liberala pressen på 1800-talet): Petitionerna, skriver Harvard, "gav upphov till animerade meningsutbyten som centrerades kring frågan huruvida opinionerna fabricerats av skickliga manipulatörer eller om de uttryckte folkets fria åsikter."
Känns det igen?

Ska jag göra en egen grov sammanfattning av en annan aspekt tenderade det under större delen av 1800-talet att vara liberaler av olika slag (ingen enhetlig grupp), inom riksdag och press, senare även och i hög grad socialdemokrater, som mest oreserverat hänvisade till den allmänna opinionen, folkviljan, och som sökte den utanför riksdagen, som motvikt till de beslutande, odemokratiskt sammansatta församlingarna. De konservativa hade större svårigheter att hantera begreppet och betonade hellre de formella institutionerna.

När sedan rösträtten utvidgades in på 1900-talet började liberaler och socialdemokrater mer se de demokratiska valresultaten som folkviljans främsta uttryck, medan konservativa krafter började söka efter den allmänna opinionen i utomparlamentariska sammanhang för att hitta stöd för motståndet mot förändringsprocesser.

Det demokratiska genombrottet innebar alltså i viss mån ombytta historiska roller i synen på var den allmänna opinionen bäst kom till uttryck. Sådana växlingar sker fortfarande i partiernas syn på alla opinionsmätningar som publiceras. Tilltron och viljan att lyfta fram dem beror på resultatet och den egna maktpositionen.

Sedan den representativa demokratin i Sverige förankrats med en tyngdpunkt mellan socialliberalism och socialdemokrati har intresset för att hänvisa till en djupare folkvilja etablissemanget inte har koll på och valresultaten inte återspeglar snarast varit störst inom mer konservativa läger och inom alternativrörelser. De heta känslorna, exempelvis, rörande genusvetenskap, jämställdhet och feminism kan förklaras som en kaotisk kamp om den allmänna opinionen.’