En mytomspunnen modell på väg bort?

Min lördagskrönika den här veckan reflekterar kring de avbrutna förhandlingarna om nytt huvudavtal på arbetsmarknaden, som vi även hade en huvudledare om i går, och varför det vore önskvärt om parterna gav förhandlingarna en ny chans:

————————–

En mytomspunnen modell på väg bort?

De har hela tiden skvalpat lite i bakvattnet av det intensiva nyhetsflödet, varit något som skymtat vagt i ögonvrån, men inte dominerat, aldrig riktigt stått i centrum, inte skapat egna svallvågor.

Så när förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal för arbetsmarknaden bröt samman i veckan noterades det mest som en randanteckning i programbladet till Den Djupa Krisen på Stora Scenen.
Det visar hur allvarliga lågkonjunkturer kan smalna av och förvrida perspektiven så att det kortsiktiga tränger undan det långsiktiga. För de avbrutna förhandlingarna om ett nytt huvudtal kan, som alltid träffsäkre Martin Ådahl lite tillspetsat skriver i nyhetsmagasinet Fokus, ha symboliserat ett samhällsfenomen som dog. Om än efter långvarig sjukdom.
Den traditionsrika svenska förhandlingsmodellen, med rötterna i Saltsjöbadsavtalet på 1930-talet, för långsiktig stabilitet på arbetsmarknaden, där parterna i grunden gör upp på egen hand utan politisk inblandning, lyckades inte 2009 – under svåraste kris – locka fram tillräcklig kompromissvilja för fortsatta samtal.

Riktigt så dramatiskt som det låter är det visserligen inte. Här handlar det (1) om en process som pågått under längre tid.
Modellen i sig började som många påpekat knaka redan på 1970-talet. Då gavs regleringar på politisk väg i form av lagstiftning – exempelvis ursprungliga LAS – ökad betydelse på avtalens bekostnad. Huruvida det var rätt eller fel tänkt utifrån den tidens förutsättningar och debatt är en tvistefråga – ofta sammanblandad med frågan om huruvida alla inslag i den lagstiftningen fortfarande är rimliga på dagens arbetsmarknad.
Men att det var ett avsteg från Saltsjöbadstanken är otvetydigt.
Och att ramarna för en avtalsmodell ska stå pall och passa rätt under nästan ett sekel, genom rader av omvälvande samhällsförändringar, är aldrig särskilt troligt.

Dessutom har (2) den svenska arbetsmarknadsmodellen under 1900-talet, som bland annat Företagarförbundet påpekat i en kommentar till förhandlingarna, varit "de stora aktörernas spelplan" där småföretagens verklighet aldrig ägnats någon överdriven uppmärksamhet eller förståelse från vare sig parternas eller politikens sida, förrän de allra senaste åren. I en tid när allt fler inser att det är till små- och nyföretagandet vi måste sätta vårt hopp när det gäller tillväxt, nya jobb och generering av samhällsresurser, kan historieskrivningen med fog nyanseras något.

Det är givetvis, förhoppningsvis, inte heller (3) sagt att beskeden i veckan om avbrutna förhandlingar är sista ordet.
Som vi skrev i gårdagens huvudledare inleddes den här förhandlingsomgången i relativt ljusa tider. Finanskrisen med dess långtgående följder i form av varsel och problem för företagen har sannolikt gradvis stimulerat ett snävare revirtänkande hos parterna.

Om det finns ett sådant inslag av attitydproblem i uppbrottet från förhandlingsbordet är det långt ifrån uteslutet att de om en tid gör ett nytt försök att hitta gemensamma utgångspunkter.
Annars hotar hela frågan att slutgiltigt lyfta från Saltsjöbadsandan och blir en partipolitisk angelägenhet i centrum för valrörelser och återkommande kamper om regeringsmakten. Principiellt finns inget att invända mot det, men helt lyckat vore det inte, och om en sådan utveckling ligger i arbetsgivarnas eller fackens egna intressen är mycket tveksamt.

Men med de reservationerna – modellen är redan åsidosatt, den har inte varit så felfri som myten vill göra gällande och förhandlingarna är möjligen bara tillfälligt avbrutna – var ändå veckans besked i flera avseenden beklagligt.
Förändringar är nödvändiga på svensk arbetsmarknad för att trösklarna till nya jobb ska minska, småföretagen våga anställa och unga och dem i utanförskap få större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Det bästa vore om de kunde beslutas i någorlunda samförstånd mellan parterna själva. Balans på arbetsmarknaden betyder att ingen sida kan få igenom alla krav.

Flexiblare och fler undantag från turordningsreglerna, anpassade till småföretagens villkor, och restriktivare regler för oproportionerliga stridsåtgärder och blockader mot småföretag bortom rim och reson, ofta med tredje part som drabbad, hör till det mest angelägna för småföretagen. Insikten om förtjänsterna med sådana uppgörelser finns nog i växande grad även inom fackförbunden. För sådana förändringar borde arbetsgivarna i sin tur vara beredda att släppa en del av sina mest långtgående krav på de områdena, gå facken till mötes i andra avseenden och lyssna noga till fackliga farhågor gällande arbetstagarnas rättigheter i ett nytt regelverk.

Fackföreningarna, redan prövade av sjunkande medlemstal, kan rimligen inte se det som långsiktigt gynnsamt att få ett rykte om sig att vara småföretagsfientliga, partipolitiskt låsta talesmän för enbart de redan starka, trygga och etablerade på arbetsmarknaden med en likgiltig attityd till dem med sämst chanser att överhuvudtaget få några jobbmöjligheter.
Och för arbetsgivarna borde det inte kännas lockande att sätta hoppet till en upphetsad politisk kampprocess där man enbart kan få igenom sina krav om en regering sluter upp bakom dem till priset av förbittring, destruktiva konflikter och mycket stor instabilitet, med planeringshorisonten aldrig längre bort än nästa val.

Både historiemedvetenheten och krismedvetenheten borde vara stora nog på bägge sidor för att ge rationella, konstruktiva samtal mer tid att rädda det bästa och förnya det sämsta i en modell värd fler decennier.