Betona faran eller ifrågasätta rädslan?

Min lördagskrönika den här veckan handlar om den ekonomiska krisen och olika attityder till den:

———————–
Krishantering mellan passivitet och panik

Aragon: ’Are you frightened?"
Frodo: "Yes"
Aragon: ’Not nearly frightened enough. I know what hunts you."
Lord of the Ring

"The only thing we have to fear is fear itself – nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance."
Franklin D Roosevelt

Bör vi, inför krisen, väsa som Aragon eller uppmuntra som FDR – betona faran eller ifrågasätta rädslan? Förmodligen både och. Den nuvarande ekonomiska krisen rymmer stup och risker som många fortfarande tenderar att underskatta. Samtidigt har de största riskerna i hög grad med själva rädslan för krisen att göra, med förlorade nerver, politiska överloppsgärningar och ekonomiska panikåtgärder.

Det finns många sätt att vägra erkänna djupet av, allvaret i och eländet under en ekonomisk kris. Ett är att låtsas som om det regnar – eller låtsas som om det inte ens regnar, eller låtsas som om orsaken till att det regnar är att stat, politik och gemensamma resurser existerar överhuvudtaget – och oavsett vilket låta bli att göra någonting alls. Den strategin har prövats tillräckligt många gånger med deprimerande resultat för att kunna avfärdas för precis vad den är: en cynisk, likgiltig och oacceptabel passivitet.
I den världsbilden är det som existerade inga varsel, inga uppsägningar, inga sociala missförhållanden, inga krisdrabbade orter, inga företag i överlevnadskamp, egentligen inga levande, verkliga människor.

Ett annat sätt är att – i ideologiskt betingad fattigdomsromantik – se krisen som något stärkande och karaktärsdanande som hjälper människor att få sinne för det väsentliga i livet. Några sådana obekymrade kritiker av tillväxt, handel, välstånd och högre levnadsstandard finns säkert kvar. Men större gehör lär de, tack och lov, inte få när deras udda vision konkretiseras av den ekonomiska nedgången.

Ett tredje, och betydligt vanligare, sätt är att söka påskina att krisen i själva verket är betydligt lättare att avskaffa än de onda motståndarna vill göra gällande: genom magi, befallningar, syndabockar, revolution, tullar, regeringsskifte, stängda gränser eller, det mest gängse, rykande statliga sedelpressar, ännu mer aningslös skuldsättning och sönderkramade tummar i hopp om att bluffen inte ska avslöjas.

Den senare strategin brukar gå arm i arm med alltmer stressade krav på åtgärder, likgiltigt vilka konsekvenser de får. Och den brukar ignorera historiska erfarenheter både av vad som skapat välstånd och av vilka avvikelser från framgångsrecepten som förvandlat oundvikliga lågkonjunkturer till historiska ras.

Sedelpress och astronomiska stimulanspaket är en ny version av den gamla drömmen om alkemi som härskare och utmanare alltid närt. Att genom ett trollslag kunna slippa ta ansvar för att resurser är ändliga, för sambandet mellan fattade beslut och deras konsekvenser, för att prioriteringar måste göras och beska målkonflikter existerar. Någonstans bottnar den drömmen i en vägran att med öppna ögon erkänna det trista faktum att en kris är en kris och att det inte, den här gången heller, finns några knäpp med fingrarna-lösningar.
Stel som en pinne-passivitet, hoppas hela rasket brakar-skadeglädje, gör något, vad som helst, blunda och chansa-panik och svartvit har ingenting lärt, vill ingenting förstå-historielöshet är alla skadliga attityder i det akuta läge som den globala ekonomin nu befinner sig i.

Den viktigaste orsaken till att regeringen lyft i opinionen det senaste halvåret är att den lyckats bättre med att undvika sådana fällor än både oppositionen till vänster och kritiker på högerkanten. Regeringen har agerat balanserat, inte låtit sig hetsas till dumheter eller till att lova saker utan täckning. Det har ingett förtroende.

Men det betyder inte att den agerat felfritt eller att det inte finns blinda fläckar i alliansens krismedvetenhet som skulle kunna växa till stora problem. Försöker delar av alliansen att överge den generella välfärdspolitiken genom att gradvis underminera a-kassa och sjukförsäkring vore det allvarligt.
Småföretagarklimatet förbättras inte i den takt som vallöftena och krisen krävs. Den stela arbetsmarknaden förblir ett problem. Fler satsningar på utbildnings- och omställningsinsatser lär behövas.

Det finns också något sjabbigt och demoraliserande över den tröga hanteringen av frågan om papperslösas rätt till vård, över det cyniska förslaget om försörjningskrav för anhöriginvandring och de alltför tätt återkommande vi-och-dom-utspelen i integrationspolitiken. Som var öppningen för arbetskraftsinvandring bara en enskildhet, inte resultatet av en djupare solidarisk, frisinnad hållning. Här vilar ett ansvar på mittenpartierna att anslå ett annat tonfall. En del lovande, liberala tendenser i den riktningen har funnits, och återfinns i delar av folkpartiets utspel om integrationspolitiken i går. Men trovärdigheten kräver att de dubbla alliansbudskapen upphör.

Regeringen har övertygat framför allt genom att undvika grova felsteg. Det är en strategi som håller under en tid, i synnerhet när oppositionen tappat koncepterna, men inte en strategi som nödvändigtvis leder till djupare probleminsikter eller slutsatser om hur de långsiktiga förutsättningarna för välfärd, jobb och företagande kan förbättras bortom det som alliansen gick till val på 2006. Den positiva opinionstrenden riskerar i värsta fall att vagga in alliansen i en nöjd intellektuell bekvämlighet. Undvik det.