Gnisslet mellan EU och USA
Det gnisslar mellan EU och USA i synen på hur den ekonomiska krisen ska bekämpas. Lätt förenklat kan man säga att EU:s regeringar tenderar till större försiktighet, vill avvakta för att se var resurser kommer att behövas bäst och betonar nödvändigheten av budgetdisciplin, medan USA kräver att även Europa ska ösa iväg all-in-blås på med rubbet-stimulanspaket.
USA:s kris är djupare, har haft en kraftigare psykologisk effekt och har varat något längre, men EU har sammantaget mer på fötterna i den här konflikten.
Dels tar USA en jätterisk med de fantasisummor som stoppas in i stimulanspaketen. Det finns mycket i satsningarna som är vettigt och nödvändigt, men det går inte att upphäva ekonomiska realiteter och lösa krisen med pengar som inte finns. Om någonting så har ju krisen påmint om det. När verkligheten hinner ikapp nästa gång kan det ta en ände med ännu större förskräckelse.
Och vad den amerikanska kritiken mot Europa gärna blundar för är att de välfärdssystem som finns utvecklade inom ett antal EU-länder är konjunkturstimulerande på ett något dolt men desto effektivare sätt. När man räknar ut vad europeiska länder satsat för att motverka krisen, vilket trots allt varit betydande summor, måste den aspekten tas med i beräkningen. Då nyanseras bilden av USA som satsar allt och EU som sitter lugnt.
EU kan och måste säkerligen göra mer även i form av gemensamma program och paket, men det fungerar bara om det är genomtänkt och med åtgärder som tidigare än annars tar tag i grundläggande problem eller missförhållanden som ändå måste lösas. Saknas substansen eller den ekonomiska verklighetsförankringen kan stimulans- och räddningsförsök göra ont värre och sluta med att ännu fler människor drabbas av en förlängd ekonomisk nedgång. Framför måste EU med skarp disciplin stå emot alla antydningar till nyprotektionism.
Det gäller för länderna vid G20-mötet i London om några veckor att skilja ut de speciella och extrema krisfaktorerna från den "normala" lågkonjunkturen, att få grepp om vad som gjorde att den oundvikliga konjunkturnedgången förvandlades till ett historiskt ras. Då borde mycket handla om fiaskot och problemen på finans- och kreditmarknaderna. Ambitionen att få igång dem igen, hitta nya och bättre regleringar på det området, öka insynen och transparensen och komma till rätta med skatteparadisens avarter är god och bör vara en prioritet.
