Bonusar, berättigad upprördhet, men också hyckleri
Den högljutt upprörda bonusdebatten är som mediedramaturgi ett klassiskt sätt att kanalisera krisfrustration.
Det finns en hård och omfattande kärna av substans i upprördheten: Dels handlar det förstås om beloppen och beteendena i sig. Dels handlar det om bonussystemen som fenomen, en ständigt återkommande punkt i analyser av hur finanskrisen växte fram. Dels handlar det, just nu allra mest, om dubbelmoral hos och motstridiga besked från en del ledande politiker och fackföreningsföreträdare.
Det är befriande och välkommet med kritiska debatter om för de flesta medborgare svindlande och orimliga ersättningsnivåer och bonussystem. Och det är helt nödvändigt att klyftor mellan politiskt frasmakeri och faktiskt agerande i styrelserummen lyfts fram och granskas ingående.
Å andra sidan finns det, när det gäller ersättningsnivåer i allmänhet, ett väsentligt inslag av hyckleri och opportunism från mångas sida, inte minst mediernas, när man inför exempelvis populära idrottsstjärnor ofta helt knäböjer utan något ifrågasättande av liknande fenomen med skev fördelning. Det finns fler missförhållanden av det slaget att ta tag i.
Och risken finns alltid att bonusarna blir en symbolfråga som tar onödigt mycket energi från den reella krishanteringen eller ger en trivialiserande bild av den faktiska krisens omfattning och djup.
Jag tycker, som ofta, att debatten är mycket bra eftersom upprördheten är högst berättigad och en upprensning på sin plats, men att drevet är olustigt, eftersom det senare så lätt blir självblint, gör bisak till huvudsak och stimulerar fel instinkter.
Peter Örn uttryckte det bra i gårdagens VK-krönika om vad det offentliga och det privata näringslivet kan lära av den ideella sektorn.
