Nu fokuserar jag på alternativen till Twitter

Ja, det är en historisk dag, när jag nu tar ledningen för att ställa om både mig själv och övriga världen inför nya kommunikationsformer.

Vi måste alla ge och ta. Och att kompromissa är något fint.

Det här gör jag för mina barn och barnba…

(näsduk, bitte)

…barn och barnbarns skull. Jag vill i det här sammanhanget säga att jag inte ändrat uppfattning om Twitter. Men jag kan leva med att twittrandet under överskådlig tid kommer att vara en del av min opinionsbildning.

Jag kommer naturligtvis att fokusera på alternativen. Det här är i första hand en satsning på papper, trycksvärta, brev, reservoarpennor, runskrift, röksignaler, allt det härliga, genuina, hållbara som krävs om det ytliga pladdret ska kunna reduceras till rimliga nivåer i samhällsdebatten.

Twittrandet kommer inte av mig att subventioneras med ett ruttet lingon, och kommer att få bära sina egna kaffekostnader.

Det jag gör är att ta bort förbudet för mig själv mot att twittra, sedan får twittrandet mäta sig i konkurrensen med andra arbetsuppgifter.

För mig är det här i själva verket första steget mot en avveckling av twittrandet. Men genom kompromissen kommer jag loss från interna motsättningar och skapar långsiktiga förutsättningar för lugn och ro. Så här vill jag slippa jobbiga frågor.

(Tja, vad ska jag säga, trycket blev för hårt, tjatet för enträget, nyfikenheten för stor. Mikrobloggande som socialt medium, har det även potential för publicistisk verksamhet? Hmm, att säga att jag är tveksam vore ett understatement. Parallellen med bloggar, som egentligen är hemmaplan, fast med konstgräs, för traditionell opinionsjournalistik, håller inte.

Men det är väl värt att pröva i alla fall vad ett socialt nätverkande i mikrobloggsform kan tillföra en dagstidnings opinionsbildning; testa öppenheten, se vad det ger, se vem som bryr sig. Blandningen mellan stickord, korta rapporter om yrkesmässiga överväganden, ögonblicksbilder från hur exempelvis arbetet med morgondagens ledarsida fortskrider, personliga trivialiteter om ditt och datt och själva det sociala utbytet i det sociala mediet – kanske är det stimulerande.

Och ska det testtwittras en tid, då ska det banne mig twittras för fulla muggar.

Vad det betyder för en frisinnad ledarsida återstår att se. Jag har ingen aning, det blir till att improvisera och lära. Men kunde Gustav Rosén dra runt på vägarna i en reportagebil i början av seklet vore det väl skrutt om inte ledarsidan 2009 skulle våga doppa lillfingret i twitterpölen.

Ingen kommer undan politiken för att man är konventionell, heter det i sången. Ingen kommer undan twitteriet, för att man är servil och snäll. Inte ger man fan i twitteriet, fast man är trött varenda kväll, nynnar jag i dag.)