Varför syns Barack Obama så mycket?

I min tisdagskrönika den här veckan funderar jag lite kring Barack Obamas första månader som president, vad han lyckats med och vad som gått sämre och hur det inte alltid är ett tecken på kontroll när en politiker syns mycket och framträder överallt:

’Ju mer Obama syns desto större problem?

Kanske kommer det att bli en barometer de kommande fyra åren på hur pressad Barack Obama är: syns han ofta i talarstolen inför anhängare eller vid mediala framträdanden under regisserade former är det troligen ett illavarslande tecken.
Tar han till beprövade kampanjmetoder från presidentvalet för att kommunicera med allmänheten och hantera medierna kan det vara ett tecken på att rollen som president inte känns lika trygg.

Det har småstrulat för Obama mest hela tiden sedan han svor eden. Redan från börjad uppstod problem med att besätta viktiga nyckelposter efter missar i bakgrundsresearchen kring utvalda kandidater. (Givet de hysteriska mediekrav på fläckfria förflutna som råder inom den moderna politiken). Sånt tar energi, stjäl nyhetsrundor och tvingar presidenten och hans inre krets att ägna tid och prestige åt annat än de skulle önska sig. De hedervärda ambitionerna att skapa ett nytt samarbetsklimat över partigränserna i Washington känns väldigt avlägsna redan så här ett par månader efter maktskiftet – motarbetade av både finesslösa demokratiska kongressledare och ett sårat, svårförutsägbart men uppenbart stridslystet republikanskt parti.

Även en del andra vallöften om att förändra hur politik bedrivs i huvudstaden har kapsejsat mot verkligheten eller skjutits upp.

Och för den ekonomiska politiken blir betyget inte heller särskilt högt så här långt. Protektionistiska klavertramp har bara med nöd och näppe undvikits. Motiven för och utformningen av de enorma stimulanspaketen tyder i bästa fall på handlingskraft i ett nödläge när normala ekonomiska realiteter inte längre är relevanta, i värsta fall på ogenomtänkt och släpphänt desperation. Försöken att rädda bank- och kreditmarknaden, som fick ett litet genombrott i går, har länge kantats av problem.

I värderingsfrågor och utrikespolitiken har Obama däremot fått en mycket bra start. En mer engagerad, faktabaserad och konstruktiv hållning till klimathotet och miljöutmaningarna; ett stopp för tortyr som militär förhörsmetod; ett beslut om stängning av den skamliga Guantanamobasen; en ny balanserad men konsekvent strategi för minskad truppnärvaro i Irak och ökad truppnärvaro i Afghanistan; ett nytt, smartare tonfall och en starkare betoning av diplomatiska gester i umgänget med exempelvis Iran; en omläggning av forskningspolitiken symboliserat av en ny syn på stamcellforskning, ett upphävande av lagen som hindrade amerikanskt stöd till organisationer som erbjöd aborthjälp eller abortrådgivning.

Strategierna i framför allt fallet Iran är inte riskfria eller invändningsfria, men definitivt värda att pröva ändå. Förväntningarna på ett värderingsskifte i amerikansk politik efter George W Bush har infriats på en rad områden. På dem har Obama talande nog gjort betydligt lågmäldare framträdanden än när det gäller exempelvis den ekonomiska krisen. Att synas för mycket behöver inte alltid vara ett gott tecken för en politiker.’