Bloggserie inför tyska supervalåret: först ut CDU/CSU
Förbundskanslern Angela Merkel ville helst skjuta upp valkampanjen och ge sig själv och den blocköverskridande regeringskoalitionen mellan CDU/CSU och SPD en ytterligare frist av arbetsro. Det var hon ensam om. Den tyska valkampanjen har brakat lös mitt under krisen.
Under de kommande veckorna tänkte jag här på bloggen lite övergripande gå igenom läget i de tyska partierna inför supervalåret.
Först ut är kristdemokratiska CDU/CSU:
De tyska kristdemokraterna har de senaste åren periodvis gett ett intryck av att vara ett relativt välmående och stabilt parti. Det har varit missvisande. Flera samverkande faktorer har bidragit till att dölja hur stor partiets interna osäkerhet i själva verket varit under hela mandatperioden.
Innehavet av förbundskanslerposten, de goda tiderna under högkonjunkturen, socialdemokraternas djupa och inför offentligheten demonstrerade kris och maktkamp och partiledaren Angela Merkels popularitetssiffror stärkta av utrikespolitisk goodwill gjorde länge att framför allt CDU kontrasterade på ett positivt sätt till regeringskollegan SPD.
Men det senaste halvåret har fasaden krackelerat. Bayerska CSU åkte på ett historiskt sett förnedrande valnederlag i de senaste delstatsvalen med en rejäl ommöblering av partiledningen som följd. Den nye CSU-ledaren Horst Seehofer är i desperat behov av att profilera sig och sitt parti redan inför Europaparlamentsvalet och tar därför varje chans att markera en egen linje gentemot systerpartiet och gärna ställa till lite problem för Angela Merkel.
Den ekonomiska krisen har ökat kraven på ett aktivt ledarskap från regeringen och omöjliggjort Merkels patenterade och ofta effektiva metod att med neutralt uttryck avvakta och sväva lite ovanför turbulenser och konflikter så länge som möjligt i väntan på att de ska värka ut av sig själva eller motståndarna snubbla över egna fötter en efter en.
Nu måste hon ta snabbt ställning oftare, visa utåtriktade ledaregenskaper och kommunikativa gåvor på ett helt nytt sätt. Plötsligt sjunkande opinionssiffror bekräftar den politiska journalistkårens bedömning att det inte hör till den nedtonade och gärna bakom kulisserna i en trängre krets manövrerande förbundskanslerns bästa grenar.
Dessutom har hon ett dilemma: Väljarna efterlyser mer av förbundskanslern Merkel i den fortsatta krisbekämpningen, lyft över hämmande partipolitiskt käbbel.
Det kristdemokratiska partiet däremot, trött på kompromisserna med SPD och den egna otydliga profilen, efterlyser mer av partiledaren och valkampanjlokomotivet Merkel.
Hon kan inte tillfredställa båda önskemålen samtidigt och hon har inte råd att gå in helt och fullt för bara en av rollerna under den värsta ekonomiska krisen på ett halvt sekel.
Som inte särskilt religiöst markerad protestant uppväxt i gamla DDR och med en politisk karriär som tog sin början direkt på höga nivåer, utan den normala förankringen i en partiapparat och ett partiland, är Angela Merkel paradoxalt nog något av en främmande fågel i sitt eget parti. En återkommande kritik mot henne är att hon visserligen är skicklig på att avläsa stämningen bland breda väljarlager, men betydligt sämre på att förstå sina egna kristdemokrater.
Motståndet mot Merkel från en tajt grupp jämnåriga, manliga kristdemokratiska delstatsregeringschefer har upplösts i takt med att de åkt på valnederlag (som Roland Koch i Hessen förra året efter en sjaskig, lätt främlingsfientlig valkampanj), gjort bort sig på olika sätt (som Günter Oettinger i Baden-Württemberg) eller valt att ligga lågt för att inte förstöra sina chanser (som Christian Wulff i Niedersachsen) och sedan börjat kämpa inbördes om platsen som partiets nummer två. Men det finns fortfarande en skepsis i umgänget mellan Merkel och den övriga CDU-toppen.
Dessutom är CDU ideologiskt vilset, vilket över tid är oundvikligt i socialt och kulturellt föränderliga tider för ett parti som översatt i svenska förhållanden rymmer inslag av korporativistisk socialdemokratism, centerpartistisk landsbygdsförankring, moderat blandning av socialkonservatism och ekonomisk liberalism och stark kyrklig koppling – och som traditionellt haft både hyfsat världsöppna, hyfsat liberala företrädare och en del öppet reaktionära företrädare, framför allt förr om åren.
Den djupa lågkonjunkturen har väckt gamla interna motsättningar i synen på staten till liv. De krav på ökade statliga ingrepp i ekonomin (kanske rentav en räddande hand till hotade Opel) som följer i krisens spår är mycket svårare att hantera ideologiskt för CDU/CSU än för SPD.
2003 höll Angela Merkel ett uppmärksammat tal på en CDU-partikongress i Leipzig där hon med systemskiftesretorik krävde radikala och långtgående reformer av den tyska ekonomin och välfärdssamhället.
Men efter en misslyckad valrörelse 2005 där SPD och Gerhard Schröder var på vippen att vända ett jätteunderläge till valseger har Angela Merkel som förbundskansler helt släppt det radikala tonfallet, placerat sig stabilt i en mittfåra och istället tidvis nästan framstått som Tysklands populäraste socialdemokrat, så kristdemokrat hon är. Det har delvis varit en effekt av det blocköverskridande regeringssamarbetet, men också en anpassning till vad Merkel verkar uppfatta som ett tydligt nej från väljarnas sida i valet 2005 till all systemskiftesretorik.
En vanlig kritik mot Merkel är också att hon sökt ockupera ekonomi och näringslivspolitik som eget ansvarsområde men utan att riktigt lyckas, och därigenom inte bara stött bort och underminerat de mest kompetenta talesmännen inom det egna partiet, utan också gett SPD chansen att ta initiativet i frågor som traditionellt varit hemmaplan för CDU.
På förskjutningen från lite nyliberalt reformradikal till försiktigare mittengeneral i Merkels profil har liberala och mycket marknadsorienterade FDP profiterat. FDP:s företrädare tröttnar inte på att anklaga CDU för att vara inne på socialistiskt spår i sin krishantering och har belönats av väljarna med framgångar i delstatsvalen och nästan rekordhöga opinionssiffror. Konkurrensen om samma väljargrupper har fått CDU/CSU och FDP att gräla inför öppen ridå, trots att både partierna fortsatt betonar att en gemensam koalition efter hösten förbundsdagsval är det gemensamma målet, i nödfall tillsammans med de gröna.
Försöken att förnya CDU:s framtoning, exempelvis med en modernare familjepolitik efter nordisk modell, och vidga partiets kontaktytor mot nya väljargrupper, har skapat osäkerhet bland dess konservativa kärnväljare. Den oron förstärktes när Merkel – med rätta och till sin heder – gick till hårt angrepp mot påvens uppträdande vid hävandet av bannlysningen mot förintelseförnekaren Richard Williamson och krävde ett klargörande. Att en förbundskansler "tillrättavisade" påven var för många konservativa, katolska kristdemokrater en oacceptabel förlöpning. Merkel fick stöd från många håll, men ifrågasattes internt.
Och i de senaste opinionsmätningarna har stödet för CDU alltså sjunkit rejält, och avståndet till SPD är plötsligt inte längre så stort. Det har utlöst en våg av ifrågasättanden av Merkels ledarstil, en del berättigade, en del överdrivna, en del interna, en del externa, men alla väldokumenterade i medierna. Hennes popularitetssiffror är fortfarande höga, men stämningen inom partiet lägre än på mycket länge.
Intern splittring, ideologisk vilsenhet, oklart regeringsalternativ och ifrågasatt ledare är fyra av orsakerna till att CDU/CSU hamnat i en kris precis när det tyska supervalåret 2009 ska ta fart på allvar. Det troligaste är fortfarande att Merkel kommer att få fortsätta som förbundskansler även nästa mandatperiod, men givet är det inte.
