G20-mötet och mödosam väg ut ur krisen

Vår huvudledare i dag handlar om G20-mötet som börjar i morgon:

——————————
’Mödosam väg ur krisen
G20-länderna måste hitta sätt att minska sårbarheten i det globala finanssystemet.

Viktigaste uppgiften för deltagarna som samlas till G20-mötet i London på torsdag är att vidta nödvändiga åtgärder för att stabilisera det finansiella systemet så att krisen kan övervinnas och att åstadkomma gynnsamma förutsättningar för förnyad tillväxt. Andra ömmande frågor lär få anstå tillsvidare, hur angelägna alla de organisationer, grupper och demonstranter som sökt sig till London dessa dagar än finner dem.
Några mirakel är inte att vänta. I stället är det en tålamodskrävande process som skall följas upp. Den sattes i gång av samma grupp länder vid ett möte i Washington i november. Den globala finanskrisen hade då övergått i brant konjunkturnedgång med kraftigt fall i världshandeln som följd.

Globaliseringen har inneburit förtätade och ihopknutna finansiella marknader. Det har tillsammans med slopade handelshinder öppnat nya möjligheter för många länder vad gäller finansiering och investeringar. Men samtidigt har sårbarheten ökat för störningar i ekonomin.
Bland deltagarna vid G20-mötet finns en rad folkrika länder med snabbväxande ekonomier. Till den gruppen hör Kina, Indien, Indonesien och Brasilien som kunnat konkurrera allt mer framgångsrikt på världsmarknaden. Det har gett drägligare tillvaro för miljoner människor som genom att de fått arbete kunnat häva sig ur fattigdomen. Ökade kreditmöjligheter till företagande i liten skala är en mycket viktig faktor bland andra bakom framstegen.
Kampen mot fattigdomen i världen går genom arbete, ökat företagande och slopade handelshinder. Den positiva utvecklingen måste komma i gång igen. Förutsättningen är dock att stabiliteten kan återupprättas på de finansiella marknaderna och att nya överenskommelser om slopade handelshinder kan nås.

Finanskrisen härrör från problemen i handeln med nya typer av värdepapper. Innovationerna på området duggade tätt ett tag när aktörerna började ta stora risker och jagade allt snabbare och högre avkastning. Till slut gick problemen inte att bemästra. Banker och finansinstitut levde i tron att likviditeten i systemet inte var hotad. De som mest inriktat sig på kortsiktig finansiering hamnade hastigt i akut nöd när värdet av placeringarna föll och brist på likviditet uppstod.

En kris av det här slaget har inte förekommit tidigare, helt enkelt för att den sorts värdepapper som utlöst krisen inte funnits förut. Hanteringen av krisen kräver i sin tur unika lösningar. Det kan mycket väl ankomma på en samling som G20 att ta ansvar för enhetlighet i de åtgärder och regeländringar som krävs på nationell nivå för att återställa förtroendet på kreditmarknaderna och få banker och finansinstitut tillbaka i normal verksamhet. Av största vikt är att sårbarheten i det integrerade internationella finanssystemet minskas.
Rent konkret handlar det om att hushåll och företag behöver kunna låna till rimliga villkor igen och att förutsättningarna för jobb, företagande och tillväxt stärks.’