Sargad socialdemokrati, men rimligt att Lundby-Wedin stannar

På dagens ledarsida konstaterar jag i ett stick att det på nytt blivit uppenbart hur pinsam, mossig och konstlad den krampaktiga armkroken mellan LO och socialdemokraterna är och att den borde brytas upp.
Men i min tisdagskrönika argumenterar jag samtidigt för varför beslutet att låta Wanja Lundby-Wedin fortsätta som LO-ordförande var rimligt och begripligt, och varför förhastade avgångar i av drev uppjagade stämningslägen inte är något att applådera:

———————————–

Rimligt att Lundby-Wedin stannar

På en presskonferens i går kväll – efter ett maratonmöte med LO:s styrelse – meddelade Wanja Lundby-Wedin att hon stannar kvar som LO:s ordförande trots den senaste tidens turbulens.
Jag kan inte se annat än att det är ett rimligt och begripligt beslut, trots att den hårda kritik som riktats mot henne i allt väsentligt varit berättigad och trots att hon som en del av socialdemokraternas högsta ledning är medansvarig för partiets förtroenderas.

Det måste bli slut på förhastade avgångar i av drev uppjagade stämningslägen. Flockmentalitet utan tålamod att lyssna till förklaringar eller överväga förlåtelse leder på sikt till ett sorgligt slöseri med kompetens och erfarenhet.
Att makthavare efter enstaka felsteg jagas bort långt innan deras uppdragsgivare haft en chans att utvärdera läget bortom de feta rubrikerna är inte något självklart positivt för demokratin. Den här mandatperioden har redan sett ett par sådana helt onödiga avgångar.
Ingående granskning, rejäl debatt och tuff ansvarsutkrävning, är nödvändiga för att lära makten veta hut. Så tvingas privilegierade etablissemang att behålla kontakten med vanligt folks vardag. Bonusdebatten har varit nyttig och avslöjande.

Men avgångar som yttersta troféer för medier, eller interna och externa motståndare, är inte alltid något att belöna med beundran och applåder. Hellre än en belägra och jaga iväg-kultur i den politiska debatten borde vi försöka odla en låta lära av misstagen-kultur.
Det måste vara tillåtet att göra fel – Lundby-Wedin har, tillsammans med andra, gjort grova fel – och ändå få nya chanser i ett uppdrag. Förutsatt givetvis – och där finns fortfarande många frågetecken kring självinsikten hos den bitvis patetiskt floskelbemängda LO-eliten – att vederbörande inser sina misstag, medger ansvar och drar självkritiska slutsatser.

Lundby-Wedin har i det avseendet uppträtt ömkligt. Att det lett till ytterligare kritik är helt i sin ordning. Och politiskt är det en jättechansning av henne att stanna. Den interna stämningen inom socialdemokraternas högsta ledning kan inte vara bra just nu. Mona Sahlins position undergrävs hela tiden. Partiets företrädare tävlar i att uttala märkligheter. De konkreta besked som kommer övertygar inte. Det var länge sedan svensk politik upplevde en så i sakdebatter sargad opposition. Att opinionssiffrorna rasar är logiskt.

Men kritik och granskning kan tjäna många andra syften än tvinga fram avgångar. Att tillåtas resa sig igen efter blåsväder kan få makthavare att bli ödmjukare och skickligare. Det är ett samhällsklimat att eftersträva, där vi vågar stanna upp och söka efter fler avgörande kvaliteter hos ledare än enbart förmågan att aldrig hamna snett. Om vi inte ser upp kommer enbart personer utan normala mänskliga brister, som förberett sig på ett liv i offentligheten sedan första blöjbytet, att kunna inneha ledande poster. Det skulle bli rent, skinande blankt – och förfärligt.’