Blir det en Europavalrörelse med glöd?

Min lördagskrönika den här veckan handlar om det låga intresset för Europaparlamentsvalet:

’Blir det en Europavalrörelse med glöd?

Fakta först: I Europaparlamentsvalet 1999 låg valdeltagandet i Sverige på 38,8 procent. I riksdagsvalet 2002 låg valdeltagandet på 80,1 procent. I Europaparlamentsvalet 2004 låg det på 37, 9 procent. I riksdagsvalet 2006 låg det på 81,9 procent.
Intresset ljuger inte, skrev Marx. Valdeltagandet ljuger inte heller. Inte när skiftningarna mellan de nationella valen och Europaparlamentsvalen är så dramatiska.

En opinionsundersökning av Synovate som presenteras i veckan nummer av Fokus visar att bara var tredje svensk känner till att det är Europaparlamentsval i år, och att bara 17 procent kan pricka in rätt månad – juni. Detta trots att vi befinner oss i en politiskt turbulent tid där den ekonomiska krisen intensifierar debatten och oavbrutet påminner om det internationella perspektivet.

Det är frestande att söka förklara det pinsamt låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen med svepande fraser om allmänt växande demokratisk likgiltighet i samhället och koppla det till folkrörelsemodellens kris, partiernas problem att rekrytera nya medlemmar, brister och kravlöshet i skolundervisningen, mediernas prioritering av snutt och dutt och ett generellt förfall från de gamla goda till de nya bistra tiderna.

Så där kan man riktigt jaga upp sig, komma igång och sjasa ut varenda käpphäst i hagen när tillfället ändå ges. Med okunnigheten inför årets Europaparlamentsval som grund kan man bygga en ståtlig teori om demokratins kris. Genom att förgylla problemet till något abstrakt, allmängiltigt och ödesdigert kan man söka smuggla det vip-vägen förbi en avslöjande och detaljerad analys i röntgenapparaten.

Det håller inte. Fakta talar klarspråk. Orsakerna till varför Europaparlamentsvalet inte ens varit i närheten av att behandlas och betraktas som ett demokratisk val av samma värde och relevans som riksdags- och kommunalval kan inte skiljas från vad valet formellt handlar om: fördelningen av mandat i och valet av parlamentariker till Europaparlamentet.

Det finns många lättfunna förklaringar till varför det beslutet inte får hjärtan att slå fortare: Avståndet till Bryssel upplevs fortfarande som långt. Parlamentet har ett traditionellt rykte om sig att vara dyrt, byråkratiskt och maktlöst. Insynen i och kunskapen om beslutsprocesserna är dålig. Oklarheten om vilka sakfrågor som egentligen behandlas i Europaparlamentet är stor, och när dimmorna skingras är det inte alltid till parlamentets fördel. Suddiga partigrupper och majoritetsförhållanden, ingen tydlig "regeringsfråga", inga enkla ideologiska skiljelinjer, gör valets dramaturgi och spänningsmoment lite bleka.

En styvmoderlig behandling av valet inom både partier och medier – och försöken att förvandla det till en nationell opinionsmätning, eller till en repris av folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 – underblåser också många fördomar om valet som i sig irrelevant.

Det betyder inte att alla fördomar har fog för sig eller att det övergripandet ointresset är motiverat. Det räcker med ytliga kunskaper om Europas historia för att inse vilket värdefullt och framgångsrikt samarbete Europeiska Unionen utgör och vilken självklarhet det är att Sverige inte bara ska vara medlemsland, utan en av de mest aktiva medlemsländerna.
Mot Europaparlamentet kan och bör mycket kritik riktas, när det gäller arbetsformer, demokratiska missförhållanden, prioriterade sakfrågor och sammansättning. Det har inte heller den tyngd och det inflytande som man skulle förvänta sig av ett direktvalt parlament (ett skäl till varför Lissabonfördraget vore ett steg framåt).

Men parlamentet är för den skull inte oviktigt. Det har tunga ansvarsområden, centrala befogenheter och viktiga kontrollfunktioner som gör det relevant, intressant och betydelsefullt, även ur ett vardagsperspektiv, hur det är sammansatt. Europaparlamentet kan både uträtta mycket nyttigt och ställa till stora problem, utmärka sig både positivt och negativt.

Men att det skulle vara likgiltigt vilka representanter som sitter där är en obegriplig inställning.

Och att Europadimensionen inte engagerar fler medborgare – trots att klimathotet och den ekonomiska krisen på ett övertydligt sätt visat hur mycket som avgörs av framgångar eller motgångar på EU-nivå – är en varningssignal om att Europadebatten i Sverige inte de senaste åren förts på ett tillräckligt konstruktivt och intresseväckande sätt.

De politiska partierna och de enskilda kandidaterna börjar nu dra i gång sina valkampanjer. Några kommer att vilja förvandla det till en inrikespolitisk förövning inför 2010, eller betona det nationella perspektivet i ett misstänkliggörande av det internationella. Några kommer att vilja lyfta fram EU-medlemskapets fördelar respektive nackdelar i ännu en tröttsam folkomröstningsrepris. Några kommer kanske att våga tala vuxet, informativt och med glöd om frågor som faktiskt behandlas i parlamentet, och göra det utifrån en fast tro på samarbetets stora värde, men också en kritisk, problemorienterad attityd.

Den sistnämnda typen av Europavänner förtjänar stöd. EU-anhängare har de senaste femton åren ofta – med ett par av väljarna belönade undantag – fallit i fällan att för säkerhets skull, som påminnelse, i varje debatt på nytt rabbla argumenten för svensk medlemskap. Istället borde man konstatera att medlemskapet i dag är ett populärt faktum och låta debatten handla om konkreta avgöranden och problem som kandidaterna på valsedlarna kommer att ha något att säga till om. Då kommer fler att lyssna. Då kommer fler att gå till vallokalerna.’