Inför riktiga personval

Utspelet på DN-debatt tidigare i veckan av Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg om riksdagen och valsystemet är ämnet för vår huvudledare i dag:

——————————
’Inför riktiga personval

Färglösa, anonyma, toppstyrda, inåtvända, övertaliga ledamöter gör riksdagen kraftlös – Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg skrädde inte orden i ett utspel på Dagens Nyheters debattsida tidigare i veckan där han krävde en rad reformer för en vitalare riksdag.
Bland Wetterbergs förslag återfinns en övergång från ett proportionellt valsystem till någon form av majoritetsval i enmansvalkretsar; en neddragning av antalet ledamöter från 349 till 151; en reducering och koncentrering av antalet riksdagsutskott; och en ökad betoning av riksdagens funktion som kontrollmakt.

Vitalare debatter, tydligare ansvarsutkrävande och bättre koppling mellan väljare och valda skulle bli resultatet av sådana reformer för färre men mer fristående, självständiga riksdagsledamöter, menar Wetterberg.

Han har stora poänger i sin problembeskrivning och kritik av hur den svenska riksdagen fungerar.
Riksdagsledamöterna är för anonyma och för osjälvständiga, med luddiga mandat i förhållande till sina väljare. Partiledningarnas makt och kontrollanspråk är överdrivna. Det försvagar riksdagen som demokratisk institution och får till följd att den inte alls spelar den roll man skulle förvänta sig som en central debattarena.
Därför är det värdefullt och välkommet med inlägg som bidrar till en fräsigare debatt om valsystem och författningsfrågor i Sverige.

Det betyder däremot inte att alla Gunnar Wetterbergs förslag till lösningar är önskvärda eller lyckade. Både en övergång till majoritetsval i enmansvalkretsar och en kraftig neddragning av antalet ledamöter skulle skapa stora representationsproblem, inte minst geografiskt. Inställningen att det finns för många riksdagsledamöter är principiellt tveksam och inte särskilt konstruktiv om målet faktiskt är att skapa bättre kontakt mellan väljare och valda i hela landet.

Utvecklingen mot ett system där kanske bara två stora och något mindre parti i realiteten spelar roll och har organisation nog att konkurrera skulle också beröva den politiska debatten nyanser och mångfald på ett olyckligt sätt. Färre medborgare skulle känna sig representerade eller kunna hitta tilltalande politiska alternativ.
Dagens partisystem fungerar ur de aspekterna förhållandevis bra på riksplanet och det finns inget belägg för att färre partier i ett mer utpräglat tvåpartilandskap på sikt skulle innebära en vitalare debatt eller ett ökat politiskt intresse. Tvärtom får inte dagens starka betoning av blockpolitiken ses som något ideal för all framtid. Det bör avgöras från val till val.

En mer naturlig lösning för att uppnå de mål som Wetterbergs förslag syftar till – tydligare koppling mellan väljare och valda och mer självständiga riksdagsledamöter – vore därför istället att så snart som möjligt införa ett renodlat personvalsystem med helt slopade spärrar.’