Satsa på kvalitet – bryt Stockholmsfixeringen

Min lördagskrönika den här veckan handlar om varför public service av kvalitetsskäl bör upprätthålla ambitionen att merparten av riksproduktionerna ska förläggas utanför Stockholm:

’Satsa på kvalitet – bryt Stockholmsfixeringen

Vilket är det största problemet: att det ibland blossar upp en extrem Stockholmsfixering i övriga Sverige eller att det ständigt råder en förunderlig Stockholmsfixering i Stockholm?

Om jag generaliserar lite: för framför allt de norra delarna av Sverige är Stockholmsfixeringen och den egna självkänslan i viss mån kommunicerande kärl: stiger den ena sjunker den andra.
De som är på hugget, driftiga, aktiva, satsande och kaxiga i Västerbotten på olika områden – likgiltigt om kust eller inland – talar väldigt sällan, det är min erfarenhet efter några år i länet, om huvudstaden.
Den är helt enkelt inte särskilt viktig som ekonomisk, politisk, social och kulturell referenspunkt, varken som inspiratör eller konkurrent. Perspektivet är lokalt och globalt på samma gång: Stockholm är då sällan relevant.

Inte heller för dem ur olika generationer – både äldre och unga om jag får tro läsarkontakter under våren – som på olika sätt och med ibland mer bekymrade miner fördjupat sig i regionens, länets eller den egna hemkommunens historia, identitet och själ – frågor om stad och land, hembygd och utflyttning, gradskillnaderna mellan landsbygd och glesbygd – är Stockholm särdeles intressant, provocerande eller hotfullt.
Det är ett annat rotsystem, en jord för andra att gräva kring och påta i. Gott så; lycka till där, vi kämpar på här, och så tackar vi domaren med ett hej.
Och när Stockholm kommer på tal – som besöksmål eller som symbol för centralmakt och centrum – är tonfallet inte särskilt emotionellt – varken positivt eller negativt, utan präglat av avspänd distans.
Hur befriande, oneurotiska är inte dessa attityder?

I Stockholm kommunicerar det egna navelskåderiet med omvärldsanalysen: fördjupas det förstnämnda begränsas den sistnämnda. Att så mycket av det offentliga Sverige finns där, den formella makten, prestigefulla institutioner, många invånare, vital arbetsmarknad och starka ekonomiska muskler förvrider lätt perspektiven på motsatt sätt.
Det riskerar alltid att skapa en självupptagen, mot omvärlden lätt nedlåtande, arrogans som skymmer sikten mer än skapar metropolens öppenhet och nyfikenhet.
Inom de politiska och mediala etablissemanget är just det fenomenet uppenbart. Ju mer Stockholmsdominerad debatten är, desto mer Stockholmsprovinsiell tenderar den att bli, medan den intellektuella nivån höjs och perspektiven vidgas när referensramarna famnar mer av landet.

I en diskussion om public services framtid, kvalitetsmål och prioriteringar är det senare en aspekt som inte får underskattas.

När public service-utredningen förra året föreslog att den så kallade 55-procentregeln – föreskriften att över hälften av allmänproduktionen i Sveriges Televisions och Sveriges Radios rikssändningar ska produceras utanför Stockholm – ska slopas, väckte det viss debatt.
Det finns alla skäl att hålla den debatten, och kritiken som riktades mot förslaget, levande.
Inte för att 55-procentsregeln är helig eller ens i sin stela form lyckad, utan därför att syftet med den – att undvika en centralisering av de tunga riksproduktionerna och att upprätthålla en regional närvaro i hela landet – framför allt kan motiveras ur ett kvalitetsperspektiv.

Tyvärr har kravet på att hela landet ska speglas i sin mångfald ofta motiverats från aktörer och regioner utanför Stockholm med helt fel argument, som om det handlade om en regionalpolitiskt styrd reglering, en nödvändig kompromiss till fromma för den stackars landsbygden, trots nackdelar för effektivitet och kvalitet.

Det påstås också ofta från dem som vill släppa Sveriges Television fritt att ohämmat kvotera in Stockholmsproduktioner att 55-procentsregeln skulle hämma möjligheterna för public service att bedriva en rationell verksamhet. Nonsens.
Som Folkbildningsrådet träffande skrev i sitt remissvar på public service-utredningen: ’En allsidig spegling av verkligheten i olika delar av landet och olika sociala sammanhang bör vara ett av de viktigaste kvalitetskraven för public service. Det är en av grundvalarna för förtroende och legitimitet för public serviceverksamheten.’

Från Göteborgspolitiker och Göteborgs-Postens ledarsida har ett förslag lanserats om att hålla emot Stockholmsfixeringen genom att flytta en hel tv-kanal till Umeå…nej då, bara skämtar, till Göteborg förstås. Gör den reklamfinansierad, som kvalitetsinriktade public service-kanaler är i exempelvis Tyskland, föreslår Gert Gelotte i en ledarkrönika i GP.
Ja, varför inte? Attityden är helt rätt.

Minska inte andelen produktioner som står fria från Stockholms introverta kotterier, öka den istället. Sök nya finansieringslösningar i ett läge när det byråkratiska licensfogderiet ändå håller på att gå över styr och andra modeller måste hittas.

Public service måste styras av ett grundläggande och disciplinerat kvalitetstänkande för att ha någon legitimitet kvar, i sin samhällsbevakning och traditionsrika kulturgärning.
Då vore en ökad andel Stockholmscentrerade produktioner – öppet eller under falsk flagg – ett allvarligt problem. Det sänker den intellektuella nivån, begränsar perspektiven och snuttifierar innehållet, precis som all övergripande ensidighet gör, oavsett var den har sin utgångspunkt.

Ambitionen att spegla hela landet, dess människor och regioner, mångfalden, utvecklingen och miljöerna, och därmed att sprida produktionerna, är inte rätt av regionalpolitiska skäl, utan därför att slutresultatet med största sannolikhet blir bättre, kvaliteten högre och innehållet djupare, än om ett enskilt perspektiv och en enskild kommun blir helt dominerande.
Public service har en skyldighet att prioritera kvalitet och substans. Då kan inga lokalpolitiska hänsyn tas till Stockholm.’