Rävar och igelkottar i politiken
Min lördagskrönika den här veckan virkar lite kring Isaiah Berlins klassiska liknelse om rävar och igelkottar:
Rävar och igelkottar i politiken
”Räven vet många saker, men igelkotten vet en stor sak.”
Det berömda citatet stammar från den grekiske poeten Archilochos, men är i dag mest känt tack vare en essä av liberale filosofen och historikern Isaiah Berlin.
1953 tog han liknelsen med räven och igelkotten som utgångsmaska för en numera klassisk betraktelse av LeoTolstojs historiesyn: ”The Hedgehog and the Fox” (1953).
Den symboliska liknelsen med räven och igelkotten kan, menade Berlin i sin inledning, lyfta fram en av de djupaste skiljelinjer som finns mellan olika författare och tänkare, och mellan olika människor i allmänhet.
Rävarna kännetecknas, enligt Berlin, av att de har många olika, ibland rentav motstridiga mål som inte nödvändigtvis hålls ihop av någon enskild moralisk eller estetisk princip. Rävarnas tankar tenderar att vara splittrade och diffusa, löpa på många olika nivåer och knyta an till en bred mångfald av olika erfarenheter tolkade var för sig. De måste inte till varje pris pressas in i en enskild, allomfattande vision eller underordnas ett bestämt, allt annat överskuggande mål.
Igelkottarna däremot, skriver Berlin, relaterar allt till en enskild, central vision, ett system som styr deras tankar, känslor och analyser. Det finns en universell, dominerande princip eller moral som allt vad de är eller säger kan förstås utifrån.
Räven riskerar att fastna i överkomplexitet och principlös relativism, igelkotten i enkelspårighet och stel dogmatism. Men i sina bästa ögonblick är båda imponerande.
Alla förenklade kategoriseringar av det här slaget hotar att bli ointressanta och absurda om de dras för långt, påpekar även Berlin. Men med den reservationen försöker han ändå visa hur berömda kulturpersonligheter genom historien lite grovt skulle kunna sägas tillhöra antingen rävarnas eller igelkottarnas skara.
Dante, Platon, Pascal,Hegel, Nietzsche, Ibsen och Dostojevskij definierar Berlin som igelkottar.
Shakespeare, Aristoteles, Montaigne, Goethe, Balzac och Molière kallas rävar.
Övergången till politiska aktörer ligger nära till hands. Isaiah Berlins distinktion dyker ofta upp när politiska ledarskap ska definieras.
För att en politisk ledare eller politisk rörelse ska bli framgångsrik över tid krävs en kombination av rävens och igelkottens egenskaper.
Politiker som alltför enkelt kan hänföras till den ena eller andra kategorin tenderar att också höra till de mest kritiserade. Politiker som växlar mellan att vara räv och igelkott, men alltid med fel tajming, är ofta tragiska fall. Politiker som växlar friskt mellan de båda, men med exakt rätt tajming och känsla för ögonblicket kan förändra historien (Abraham Lincoln under amerikanska inbördeskriget för att nämna en).
En inte ovanlig utveckling för enskilda politiker är att ungdomens igelkott förvandlas till medelålderns räv för att sedan bli ålderdomens igelkott. Igelkotten skaffar sig ansvar och inflytande, räven utövar och förvaltar det, igelkotten knyter i minnena an till ungdomen på nytt.
Även politiska partier och organisationer genomgår ofta liknande processer. I början, kanske ur en opposition i enskilda frågor, är det igelkottens instinkter som dominerar. När åren går, nya frågeställningar tar över, ursprungliga utmaningar är lösta eller blir irrelevanta och opposition förvandlats till etablissemang växer rävens läggning stark. Hotar sedan ny marginalisering eller maktlöshet spänner igelkotten gärna taggarna igen.
Men det finns många exempel även på motsatta eller helt andra förlopp.
Sådana här etikettövningar är givande mest som utgångspunkt för diskussioner som sedan måste föra djupare.
För det mest är det inte antingen-eller-distinktionen som är intressant, utan hur de båda instinkterna samverkar eller trängs med varandra samtidigt och ständigt inom en och samma politiska gärning,en och samma människa eller en och samma organisation.
Förtryckare, fanatister och despoter kan vara både utpräglade rävar och utpräglade igelkottar. Glödande demokrater, frihets- och människorättskämpar kan ibland vara lätta att sätta en entydig etikett på. Vanligtvis är det dock gyllene kombinationer av olika slag mellan starka principer, pragmatism, målmedvetenhet och vidsyn som leder till framgång för demokratiska ledare.
När man försöker förstå olika politiska stridsfrågor eller sakområden är det ingen dum idé att fundera kring när balansen är som mest efterfrågad, när rävarna bör stödjas och när igelkottarna förtjänat sin stund.
Hur man bäst främjar demokrati, frihet, fredlig samlevnad, tolerans och mänskliga rättigheter i regioner plågade av förtryck, konflikter och intolerans är en sådan evigt kontroversiell fråga. George W Bush var utpräglat och vridet igelkott i sin ansats. BarackObama är, med de sorgliga erfarenheternas från Bushs presidentperiod som givet skäl, betydligt mer räv. (Även om en del konservativa, som Peggy Noonan i Wall Street Journal, kritiserat Barack Obama för att vara varken räv eller igelkott.) Men om ens Obama, vilkens strategi känns betydligt insiktsfullare än föregångarens men inte satts på prov ännu, lyckas hitta den gyllene balansen återstår onekligen att se.
När det gäller en personliga integriteten och individens rättigheter vs brottsbekämpning i en tid av snabba teknikskiften måste igelkottarna, med den personliga integriteten som helig princip, återta förlorad mark från rävarna,
Klimatfrågan är ett exempel på en fråga med så många olika, svåranalyserade bottnar, men också en ödesdiger laddning, att varken den extrema igelkotten eller den extrema räven bör ges för stort utrymme.
Klassiska teman som välfärdssystem och arbetsmarknad avhandlas ofta som igelkottgräl i den offentliga debatten, men som rävseanser vid faktiska beslut och bakom utredningskommittéernas slutna dörrar.
Kommunal- och regionalpolitik är med automatik inramad av en igelkottattityd. En kommun eller en region står alltid helt i centrum som central vision. Den nationella politiken måste istället ta hänsyn till många olika, ibland direkt motstridiga regionala erfarenheter och intressen.
Men i inomkommunala eller inomregionala tvister, i den lokala politikens vardag, är som tvärtom ofta rävattityderna betydligt starkare än på riksplanet, där igelkottretoriken ibland kan vara plågsamt överdriven utan täckning.
Igelkotten och räven, med sina manér; för en rik politisk debatt och ett klokt, framåtsträvande, handlingsdugligt och mänskligt beslutsfattande behöver vi lyssna till dem båda.
