Måste vi välja mellan Storuman och USA?

I en ledarkrönika på dagens ledarsida tar jag upp TV4-nyheten från i fredags att alliansen funderat kring valtekniska samarbeten, funderar lite kring vad en fördjupad blockpolitik skulle betyda för valsystemet på sikt och betonar Sveriges behov av en grundläggande författningsdebatt.

 

——————————

 

Står valet för svensk partipolitik mellan, låt säga, modell Storuman och modell USA?

 

(1) en lätt turbulent vardag med många olika, ganska små partier, i växlande, ibland svårförutsägbara men därför också på sätt och vis flexibla regeringskoalitioner.

 

Eller (2) ett tvåpartisystem av tydligare antingen-eller-karaktär där de finare ideologiska nyanserna framför allt kommer till uttryck internt inom två stora, väldigt lösa partiorganisationer istället för genom en mångfald av självständiga, tajtare, mindre partier?.

 

Man skulle även kunna fråga om valet står mellan, låt säga, modell Umeå och modell Storbritannien?

 

(1) växlande, hoppande, mycket pragmatiska majoriteter beroende på sakfråga utan entydig blockgräns mellan de åtta partierna.

 

Eller (2) ett trepartisystem med två lite större och ett litet mindre, men där det största av de lite större kan bilda egna majoritetsregeringar.

 

I fredags rapporterade TV4 att alliansen i Sverige funderat kring olika valtekniska samarbeten för att eliminera risken att något av de mindre partierna ska rasa under fyraprocentspärren. Det talades om gemensamma listor för C och KD, eller en gemensam partibeteckning för hela alliansen, som tänkbara scenarier.

 

Spekulationerna är inte nya, förslag i den riktningen har kommit sedan alliansen bildades. Och de är kanske inte heller realistiska. Men de är principiellt intressanta – som exempel på tänkbara strategier för regeringsalternativen inför nästa val, och som bevis för att Sverige skulle må bra av en författningsdebatt.

 

Svensk inrikespolitik doppar just nu tårna i gränsvattnen mellan två på fundamentalt olika valsystem: ett proportionellt system med många partier men otydligare majoritetsförhållanden, och ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar som ger tydligare regeringsalternativ, men färre partier.

 

Båda modellerna har förtjänster och nackdelar. Vilken som bäst och mest nyanserat kan fånga upp samhällsförändringar och skapa effektiva regeringar är en öppen fråga.

 

Även i ett proportionerligt system blir regeringsfrågan så viktig att tydliga regeringsalternativ tenderar att utvecklas inför varje nytt val. Det proportionerliga systemet står inte i vägen för handlingskraft. Och i ett system med majoritetsval finns samma ideologiska mångfald i debatten, även om den kommer till uttryck på andra sätt än genom avskärmade partiorganisationer.

 

Jag tycker att fördelarna med ett proportionellt valsystem överväger. Det skiftar hela tiden vilka partier som har toppform, men påfallande ofta är det något av de mindre partierna som visar vägen.

Jag tror att mångfalden av partier underlättar en debatt rikare på nyanser och i bättre balans än majoritetsvalssystemet. Blockpolitiken är praktisk ibland, men får inte bli dogm, då går fördelarna förlorade.

 

Men den hårda, ibland lätt sekteristiska, betoningen av blockpolitiken i dag, där samtalstonen mellan regeringsalternativen blir vulgär i onödan, driver på utvecklingen i riktning mot ett tvåpartisystem.

Om det blir framtiden, vilket jag skulle beklaga, om partierna väljer den vägen, då vore en ny författning att föredra, med majoritetsval i enmansvalkretsar som ett nytt inslag, möjligen kompletterat av något slags nationell andraröst för tilläggsmandat.

 

Sverige närmar sig ett författningspolitiskt vägval som måste diskuteras mer och belysas bättre.