Umeå, nyfikenheten, oron och den bestående ordningen

I går skrev jag om läget för alliansen i Umeå och Anders Ågren, Britt-Marie Lövgren, Sven-Olov Edvinsson och Anders Sellström inför valet. I dagens ledarkrönika skriver jag om läget för socialdemokraterna i Umeå och Lennart Holmlund inför valet, och några skillnader mellan 2006 och 2010.

———————————————————————-

Umeå, nyfikenheten, oron

När jag kom till Umeå några månader före valet 2006 fanns en relativt utbredd tro hos politiskt intresserade och aktiva att socialdemokraternas ledare Lennart Holmlund var inne på sin sista valrörelse som kommunstyrelsens ordförande.

Redan då framhölls det från kritiskt håll – på båda sidor om socialdemokraterna – att Umeå befanns sig i något av ett väntrum när det gällde det politiska ledarskapet. Framgångseran i spåren av universitets stadiga tillväxt och kulturlivets nya uppsving förvaltades i umeandans godan ro.
Kommunen levde, gott och i hög grad, på gamla meriter från de stora etableringarnas 1900-tal, av vilka skafferiet fortfarande var åtminstone halvfullt. Men nya perspektiv öppnades inte. Nya framgångsfaktorer odlades inte. Det politiska ledarskapet iakttog kommunens utveckling, utan att driva på och gestalta den.

Även om Holmlund i bygg- och planeringsfrågor, synen på staden som fysisk stad, hör till de förändringsbenägna och progressiva, i vissa avseenden mer än alliansen som helhet, men också definitivt mer än delar av sitt eget parti, ansågs han i övrigt förankrad i den epok som formade honom politiskt och förde honom till makten.
“Det kommer inte att märkas så stora förändringar i politiken”, sade Lennart Holmlund, enligt referat i VK, när han 1995 av det socialdemokratiska representantskapet i Umeå utsetts till Margot Wikströms efterträdare.

Hur det blev med den saken kan jag som inflyttad först långt senare inte avgöra, men bilden redan 2006 var att han inte kunde förväntas vara någon stor förnyare längre, efter så lång tid vid rodret, och med ett nätverk runt kring sig med stor kontroll över stadens olika ekonomiska och politiska knutpunkter i gränslandet mellan kommun och bolagssfär.

För att grundlägga nästa fas i Umeås utveckling – när universitetet inte längre genom sin blotta existens kan bidra till en automatisk tillväxt – skulle det krävas större självkritik i Umeå och en ny energi och ny syn på företagsklimatet, på arbetsmarknaden och på umebornas skatte- och levnadsomkostnader Så, ungefär, löd invändningarna mot Holmlund inför förra valet.
Kulturhuvudstadssatsningen, ett framåtblickande projekt för 2000-talet, uppfattades vara andras hjärtebarn, och i samsyn över partigränserna.
Men även de till Holmlund välvilligt inställda delade i stort uppfattningen att ett skifte förestod hur som helst. Bad man någon om en inofficiell bedömning valrörelsen 2006 löd den, inte alltid, men ofta, att Holmlund sannolikt skulle avgå under andra halvan av mandatperioden för att ge en efterträdare lagom med tid inför nästa val.

Här är vi nu, i valrörelsen 2010, och epoken Holmlund ber om förtroende för fyra år till, för en förlängning av ett styre som redan rått i 15 år.
Vad innebär det? Och vem har mest att förlora på en eventuell förändring i S-toppen under nästa mandatperiod?

Jag har ibland sammanfattat alliansanhängares inställning till Holmlund ungefär så här: ”Ja, det är förfärligt hur han beter sig, och måtte han stanna en tid till.” För det existerar ju under Holmlund inte något lokalt rödgrönt samarbete i Umeå som ens påminner om det nationella. De rödgröna partiernas ledningar tolererar varandra, men bara knappt.
Det finns inte heller någon entydig blockgräns i fullmäktige. Holmlund är som han är, men håller vänstersocialisterna kort och är bakom kulisserna mer bundis med Ågren än med Spiric, det är den bild som lugnar alliansanhängare och retar socialdemokraterna på vänsterkanten.
Det finns en oro på allianshåll för, och en förhoppning på vänsterhåll om, att socialdemokraterna den dag Holmlund avgår ska orientera sig efter ett rödgrönt nationellt mönster, och att förändringen, givet vänsterns väljarövertag, blir socialistisk, inte liberal.

Men sådana spekulationer är också faran för socialdemokraterna i det här valet. Att de uppfattas som garanter för den nuvarande, bestående ordningen, precis i ett skede när nyfikenheten i Umeå – både till vänster om partiet och hos mittenväljarna – på nästa epok, nästa ledarskap som rör om lite och blandar korten nytt, håller på att bli starkare än oron.