Vem trivs med vem i Umeå efter valet?

Ibland skiljer man skämtsamt mellan ”oppositionen” å ena sidan och ”fienden” å andra sidan. Den förstnämnda är formell, den senare reell. När mikrofoner stängts av och anteckningsblock lagts undan kan samtalsklimatet vara betydligt hjärtligare över parti- och blockgränserna än inom dem. Bilden är träffande även för svensk politik. Alldeles särskilt relevant verkar den vara för Umeå.

Vem som är vem, opposition och fiende, för socialdemokraternas Lennart Holmlund inför valet är inte alldeles lätt att säga. Det meningsutbyte som utbröt i slutet av förra veckan mellan Holmlund och miljöpartiet i Umeå avslöjade en del gnissel i relationerna.

”Jag tycker inte att Miljöpartiet har gjort något i kommunpolitiken i Umeå”, sade Lennart Holmlund i lördagens VK, där han slog fast att han inte ser några möjligheter att regera med miljöpartiet efter valet. ”Det finns ingen gemensam syn i planerings- och utvecklingsfrågor.” På sin blogg avfärdar han miljöpartiet lokalt som ett ”högerparti” utan ideologi som är mer suget på makt än intresserat av politikens innehåll.

På detta svarade Nanny Ålander och Alireza Mosahafi från miljöpartiet direkt samma dag: ”Lennart Holmlunds påståenden i hans blogg om att Miljöpartiet är ett högerparti eller att Miljöpartiet i Umeå har bestämt sig för att stödja Alliansen i Umeå är inte sant. Det är synd att ett kommunalråd ägnar sig åt lögner. Vi i Miljöpartiet De Gröna har inte än tagit ställning i formfrågor som har med eftervalet att göra. Vi vill dock redan nu deklarera att vi inte stödjer något parti oreserverat.”
Och i lördagens VK sade Alireza Mosahafi att miljöpartiet i Umeå ”avvaktar valresultatet” och att ”alla dörrar hålls öppna”.

Om det här vore tonläget mellan partierna på riksplanet skulle det förstås ha varit katastrofalt för deras trovärdighet som regeringsalternativ. Men kommunpolitik har andra konstitutionella utgångspunkter – med sin form av samlingsstyre – än rikspolitik.

Regeringsfrågan har där automatiskt lösare konturer.

Det ger ofta det största partiet samarbetsfriheter av det slag som socialdemokraterna i Umeå brukar unna sig. Men bara under en förutsättning: att valresultatet inte förvandlar styrkeförhållandena i fullmäktige från en buffé där det stora partiet kan plocka som det vill, till en meny där det får lov att bestämma sig för en bestämd rätt – eller där rentav en annan majoritet bestämmer sig för en rätt som helt utesluter det största partiet.

Vad Lennart Holmlund i praktiken säger – med stöd i den kommunpolitiska traditionen – är att han inte resonerar i termer av regering och opposition som två väldefinierade enheter på det sätt som man gör i rikspolitiken.
Fördelningen av poster i nämnder och styrelser efter valet, och senare budgetarbetet, kräver vissa ställningstaganden kring samarbete och rollfördelning. I övrigt är det kommunpolitiskt inget märkvärdigt när Holmlund talar om att inte ”regera” med någon, utan att ”samarbeta” från fråga till fråga med dem som ställer upp.

Politiskt kan dock en sådan hållning vara dubbeltydig, eftersom den är lite oklar och kräver att valet inte öppnar upp för andra att gå ihop i egna, fasta majoriteter. Där kommer stämningen mellan enskilda partier in i bilden.

Å ena sidan tilltalar Holmlunds linje säkert många som tycker att blockpolitiken är förlegad och gärna ser breda samarbeten som håller ytterkantspartier marginaliserade. Den lokala opinionsundersökning som VK redovisade för i lördags – där M och Mp går framåt enligt rikstrenden, men S undviker raset partiet är inne i nationellt – talar för en sådan tolkning.

Å andra sidan: skulle stämningen te sig alltför infekterad kan både mittenväljare och vänsterväljare som stöder socialdemokraterna lokalt välja att för säkerhets skull söka förskjuta samarbetets tyngdpunkt i olika riktningar genom att rösta på ett alliansparti, miljöpartiet eller vänsterpartiet i stället. Även väljare som tycker att det gått stå i kommunen på vissa områden kan bli benägna att rösta på ett mer enhetligt alternativ.
VK:s opinionsundersökning gav klart besked om att den tydliga, strukturella rödgröna majoriteten ser ut att bestå i Umeå. Men det betyder inte att valet saknar spänningsmoment, eller att det är oviktigt vilka partier som går framåt respektive bakåt i valspurten. Det finns ett antal intressanta frågor som avgör nyanser, öppningar och låsningar i umepolitiken de närmaste fyra åren:

* Vilka blir störst av socialdemokraterna och allianspartierna?

* Får socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans en majoritet?

* Får allianspartierna och miljöpartiet tillsammans en majoritet?

* Får socialdemokraterna och vänsterpartiet tillsammans en majoritet?

* Vilket blir tredje största parti av Mp, V och Fp?

För osäkra väljare i Umeå finns en hel del att grubbla över.