Talmansröra och löftesbrott i riksdagen
Min lördagskrönika den här veckan diskuterar det parlamentariska läget, rörigheten i talmansfrågan, Björn von Sydows klokskap, alliansen missade chans och socialdemokraternas löftesbrott när det gäller Sd. Och så några slutord om två partier som borde gå ihop till ett.
————————————————
Talmansröra och löftesbrott i riksdagen
Det parlamentariska läget är följande: så länge de rödgröna håller sitt vallöfte att inte samarbeta med Sd eller räkna in Sd:s röster i sina egna parlamentariska strategier, kan alliansen i kraft av sin valseger och sitt starka väljarmandat styra som minoritetsregering – på samma sätt som socialdemokraterna gjorde under decennier – utan att på minsta vis vara beroende av sverigedemokraterna. Hur stort inflytande Sd får avgörs av den rödgröna oppositionens agerande, taktik och samvete.
Det är bara om socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet aktivt söker räkna in Sd:s stöd för ett eget budgetförslag eller i en misstroendeförklaring som regeringen kan falla. Alliansen behöver inte – tack vare valsegern, budgetreglerna och voteringsordningen i riksdagen – Sd:s aktiva stöd för att få igenom sin politik, men det gör de rödgröna. Och söker S, V och Mp en sådan omfamning av Sd som en del av oppositionens gemensamma riksdagsblock, lär det inte bli lätt för dem att möta väljarna med bevarad trovärdighet vid nästa val.
Alltså vore allt tal om misstroendeomröstningar och nyval från oppositionens sida ett ansvarslöst sätt av dåliga förlorare att upphöja Sd till större inflytande och betydelse än 5,7 procent av väljarnas stöd borde innebära. Det blir en anständighetsfråga de kommande åren för oppositionen att inte spela Sd rakt i händerna på det sättet.
Men när det gäller oförmåga att acceptera valresultat ser rollbesättningen inom oppositionen annorlunda ut sedan känslorna från valnatten hunnit svalna. Miljöpartiet, som första veckan efter valet mest fräste i riktning mot alliansen, tycks, som många av oss hoppades, ha landat i en mer ansvarstagande och resonabel hållning.
Beskedet från partiet i veckan att man är villiga att samarbeta med alliansen i asyl-, integrations- och flyktingpolitiken för att föra bort det området från Sd:s inflytande är välkommet. Det är så mycket som man kan begära kort efter valet, i synnerhet som alliansen inte lyckats enas internt om att erbjuda miljöpartiet en plats i ett breddat regeringssamarbete.
En uppgörelse om asyl- och integrationspolitiken mellan alliansen och miljöpartiet har förutsättningar att bli en ur socialliberalt perspektiv mycket intressant samling kring frågor där det slirat under flera mandatperioder. Alliansens och miljöpartiets uppgörelse om arbetskraftsinvandring hörde till förra mandatperiodens mest progressiva och utåtblickande.
Även socialdemokraterna har lämnat ett liknande besked om samarbetsvilja på dessa områden. Men då socialdemokraterna de senaste 16 åren stått för den hårdaste och minst generösa asyl- och flyktingpolitiken av de hittillsvarande riksdagspartierna, och i liering med facket aktivt stretat emot arbetskraftsinvandring, är det inte givet i vilken mån de faktiskt skulle ha något vettigt och framåtsyftande att tillföra.
En kompromiss mellan bara allianspartierna och miljöpartiet, utan socialdemokraterna, skulle förmodligen bli mer sympatisk och liberalt principfast än en där socialdemokraterna ingår.
Men om även socialdemokraterna, på andra områden, som exempelvis utrikespolitiken, erkänner valresultatet och intar en konstruktiv hållning med målet att inte ge Sd onödigt parlamentariskt inflytande, har alliansregeringen goda skäl att generellt och genomgående uppträda samarbetsvilligt och konsulterande gentemot både Mp och S, inte minst i det framöver ovanligt betydelsefulla utskottsarbetet.
Både moderaterna och socialdemokraterna har betonat vikten av att det även fortsatt finns en tydlig opposition i riksdagen, så att inte den rollen tillfaller Sd. Det är insiktsfullt. Mona Sahlin bör eftersträva rollen som oppositionsledare i konflikt med regeringen. Alliansen ska inte kunna räkna med att vinna alla voteringar. Men möjligheterna för partierna att samarbeta i enskilda frågor, utan att det hotar rollfördelningen mellan regering och opposition, är mycket bättre än vad en dogmatisk vördnad av blockpolitik kan ge sken av. Mellan alliansen och Mp finns hygglig samsyn på flera områden. Att låta det märkas vore i bra i det rådande läget, likväl som för svensk politik på längre sikt. Och ett mer sansat samtalsklimat mellan S och M är alltid välgörande.
En god början från regeringens sida hade kunnat vara att ta fasta på det förslag många fört fram den senaste veckan: att låta meriter tala och socialdemokraternas Björn von Sydow bli talman.
Att han själv i veckan avstod från att kandidera för enbart oppositionens räkning, med motivering att han inte vill bli beroende av Sd-röster visar att han insett det parlamentariska läget. Det förstärker bara bilden av honom som bäst lämpad av alla i riksdagen för uppdraget. Det skulle därför ha varit en generös och motiverad gest från alliansen att erbjuda honom talmansposten. På det sättet hade man kunnat markera att den hur som helst på sikt förlegade blockpolitiken inte behöver vara så huggen i granit att den blir Sd:s bästa vän.
Nu blev det inte så. För det bär både alliansen och de rödgröna skuld. Men att de rödgröna, trots von Sydows kloka agerande, beslutat att göra ont värre genom att lansera en annan egen talmanskandidat, i hopp om att kunna tillfoga regeringen nederlag med hjälp av Sd, är värre än så. Det är att inleda mandatperioden med ett rungande löftessvek, i en fråga med stort symbolvärde.
Sahlins tidigare besked har varit att hon inte under några omständigheter – ”aldrig någonsin, aldrig någonstans!” skulle ge Sd ett sådant inflytande. Riksdagen hann inte ens öppna innan tongångarna blev andra och Sahlin började plocka in Sd-mandat i sin parlamentariska räkneram. Hur vägledande det blir för oppositionens agerande framöver är svårbedömt, men uppenbarligen är man inte principiellt främmande för att ge Sd chansen att välja och vraka i riksdagen. Någon annan tolkning av att S struntar i partikamraten Björn von Sydows hedervärda markering är svår att göra. Oroväckande är det under alla omständigheter.
——————————————
För övrigt…
Förhållandet mellan folkpartiet och centerpartiet skulle ha kunnat vara en film om lokala kulturkrockar i regi Lars Molin. Tänk mustiga repliker á la mjölkpallar, kungliga toaletter, kaffetermosar och badjävlar, i partipolitisk miljö. Fp och C, med föregångare, har haft svårt för varandra sedan ett sekel tillbaka. De förstår inte varandra. De odlar ett ömsesidigt, småsint misstroende. Hur länge har de råd med såna tramsigheter, när väljarbasen krymper och något av dem alltid ligger nära fyraprocentspärren?
Det rationella vore att de som bärare av viktiga och varandra närliggande perspektiv och idéer i svensk politik slog ihop sina organisationer till ett bredare, progressivt, idédrivet grönliberalt parti med god organisatorisk förankring i hela landet, större kontaktytor mot väljarkåren, bättre möjligheter att hävda sig gentemot de två stora S och M och goda utsikter att bjuda miljöpartiet intressant konkurrens om vilka som leder 2000-talets idédebatt. Sluta blänga på varandra, stärk liberalismen tillsammans i stället.
