Noteringar efter partiledardebatten

Fredrik Reinfeldt är ensam i svensk politik just nu om att uppfattas som realistisk statsministerkandidat inför nästa val. Det kommer att stimulera fel attityder hos honom. Även i går återanvände han Göran Perssons tröttnöjda, grötmyndiga ”vi ska vara stolta över vårt fina land”-retorik. Det får varningsklockan att ringa.

Så talar den som känner sig ha uppnått någonting, inte den som vill uppnå någonting mer. Så talar den som anser sig ha rättat till en del problem, utan att vilja erkänna att andra kvarstår eller tillkommit. Reinfeldts roll är inte att recensera debatter ovanifrån, men det är vad han i allt högre grad nöjer sig med att göra. Idéutvecklingen måste nu andra stå för – inom alliansen och inom oppositionen.

För övrigt borde Reinfeldt redan nu ställa in sig på att Mp kan komma att ersätta Kd som nödvändig samarbetspartner efter nästa val – och börja dra slutsatser av det.

Partiledardebatter är Håkan Juholts bästa gren. Där hålls han fabuleringar i herrans tukt och förmaning av manus och strikt upplägg. Där kommer han till sin rätt. Men det hjälper inte. Jag har trott att Juholt skulle bli en svår motståndare till Reinfeldt 2014, att han skulle växa med uppgiften. Det framstår i dag som en grov felbedömning.

Det är svårt att se Juholt som statsminister. Därmed har han inte vad som traditionellt krävts av S-ledare. Det är inget att skämmas för. Hur någon passar till partiledare är inget mått på hur någon är som människa och fungerar i andra roller, men det är ett mått på hur någon passar till partiledare.

För övrigt varnar allt fler socialdemokrater nu för sekteristiska tendenser internt, när den pragmatiska kompetens som alltid styrt partiet flyr eller stämplas som ovälkommen i falangstrider. S är inne i ett dramatiskt, ödesmättat skede.

Folkpartiet under Jan Björklund har gått från att vara ett permanent missnöjt, stressat parti, till att bli ett av riksdagens stabilaste. Delvis beror det på att man helt dominerar skolfrågan, har en bra uppställning statsråd och stabila opinionssiffror. Men det beror nog även på att förväntningarna att partiet ska agera liberalt samvete i ideologiska frågor minskat de senaste åren.

I lägen när det uppstår en motsättning mellan att vara duktig borgerlig och att vara principfast liberal, har Fp börjat prioritera det förstnämnda. Det har i flera viktiga frågor skapat tomrum andra sökt fylla. Finns inte förväntningarna längre uppstår heller inte svekdebatter lika ofta. Stabilitet är inte nödvändigtvis ett enbart gott tecken.

Miljöpartiet, med sina språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson, vill dela ut valfoldrar åt så många håll samtidigt att inte ens fyra armar räcker. De vill vara ett alternativ för alla från systemkritiska vänstersocialister till systemkritiska nyliberaler – och lider samtidigt under nesan att de flesta av deras nya väljare förmodligen hör hemma i den socialliberala, systemnöjda mittsmet som vill ha politiker med en lagom blandning av idealism och jordnära kompetens, utan frasradikalism.

Att vifta med alla dessa armar, lite där, lite här, går bra i opposition. Men till slut krävs ett nytt ställningstagande i regeringsfrågan. Mycket i svensk politik de kommande åren avgörs av samtalsklimatet mellan allianspartierna och miljöpartiet. Det bör vårdas och utvecklas.

Annie Lööf hör, tillsammans med bland andra Fridolin (Mp) och Birgitta Ohlsson (Fp), till den nya generation begåvade politiker man hoppats mycket på framöver. Så blev hon, liksom Fridolin, partiledare nästan direkt – och började med att tona ned sånt i sin profil som uppfattades som kontroversiellt, utan att ersätta det med annat. Det är därför väldigt oklart hur hennes partiledarskap ska utvecklas, vad som visar sig vara kärnan när det hettar till i kritiskt läge.

Uppgiften att sy ihop ett idéunderlag åt centerpartiet som binder ihop både kämpande landsbygd och Stockholms innerstad blir inte enklare för henne än den var för Maud Olofsson.

Mediernas speciella gunstling, Jonas Sjöstedt, är V-ledaren för alla som tycker att jultomten lämpar sig bättre för röd nostalgi än Mao. Men det är som om hans budskap att han är ekonomisk socialist, bokstavligen socialist, inte går fram till alla. Det borde det göra – han menar det.

Det skulle förvåna mycket om inte Sjöstedt, med sin stil och sitt val av profilfrågor, lyckas stabilisera V på en ny nivå, på bekostnad av framför allt S. Men det skulle också förvåna om väljarmajoriteten för första gången, efter så många val i annan riktning, plötsligt skulle vilja se vänstersocialism omsatt i regeringspolitik. Sjöstedt får svårt att bli något mer än oppositionspolitiker.

Göran Hägglund brukade vara den mest avspända av partiledarna. Men ansiktsdragen har stramats åt i takt med att kristdemokraternas kris fördjupats. Det verkar finns grupper inom Kd som hellre ser ett ännu mer bokstavstroende parti än ett parti med möjlighet att hålla sig kvar i riksdagen. Slutet kommer den dag då kamrat fyraprocent upptäcker att det räcker för icke-socialistiska regeringsalternativ även utan Kd.

Blir det valtekniskt samarbete med moderaterna 2014 som sista halmstrå?

Allt för mycket tid den här mandatperioden har övriga partier ägnat åt att i ovärdigt spel söka sätta Jimmie Åkesson i knät på varandra. Det har tillåtit sverigedemokraterna att få debatten dit de vill. Nu verkar allt fler inse att Sd:s unkna världsbild måste bemötas med större allvar och djupare analys.

Sd har tyvärr klara möjligheter att hålla sig kvar i riksdagen fler perioder. Det viktiga är att övriga partier fortsatt inte gör minsta eftergift i sak, utan genom ansvarsfulla uppgörelser ser till att Sd hålls borta från varje vågmästarroll.