Tröghet, demokrati och tålamod i Umeå
Den demokratiska trögheten i stadsplaneringsprocesser som något positivt, är ämnet för den här krönikan, som utgår ifrån intervjun i nya VK-Affärsliv med Krister Olosson och Hilding Holmqvist.
Jag tror inte att det var bättre förr och tycker att två myter måste bemötas i stadsplaneringsdebatter: (1) att de toppstyrda handslagen bakom kulisserna vore en effektivare form för beslut än de demokratiska församlingarnas. Men också (2) att demonstranter och intressegrupper med frasradikala glåpord är genuinare uttryck för folkviljan än beslut fattade av folkvalda.
Några tidigare krönikor på liknande tema:
Öppen källkod får inte bli ett tomt löfte i Umeå
Umeå, översiktsplanen och demokratin
———————————
Tröghet och demokrati i Umeå
När Balticgruppens Krister Olsson i en intressant intervju i nya Affärsliv säger att det var bättre förr, när man kunde gå till Torsten W Persson eller Margot Wikström och få klart besked – ja eller nej – är det svårt att göra någon annan tolkning än att det var mer toppstyrt förr.
Bara när besluten redan är fattade innan de demokratiska församlingarna kopplas in, kan besked av det slaget lämnas. Den demokratiska processen, med prövningar och omprövningar, tar oundvikligen längre tid och tillåter inga tvärsäkra svar på ett tidigt stadium.
Och när Hilding Holmqvist i samma intervju säger att ”det är bättre med ett nej nu än ett ja i augusti”, så är det förstås ett uttryck för otåligheten hos den som har både idéer och resurser att förverkliga dem.
Deras åsikter har stöd av många i Umeå, som tycker att det går för långsamt. Jag lutar dock åt att den tröga verklighet de beskriver i själva verket tyder på att det blivit bättre med åren.
Det är viktigare, inte minst i en liten stad som Umeå där politik, näringsliv och mediekoncerner har kontaktytor mot varandra, att det hålls noga på de demokratiska formerna, än att det går smidigt att komma till skott. Den demokratiska eftertanken ger mer långsiktigt hållbara och resurseffektiva beslut. Att de raka beskeden blivit färre, är ett sundhetstecken, även om det ibland tar udden av goda idéer.
För politiken pressas från två håll: av bråttom-bråttom-otålighet och av ”vi är emot, därför är våra åsikter finare och har vi rätt”-konservatism.
Två trötta myter måste bemötas i stadsplaneringsdebatter: (1) att de toppstyrda handslagen bakom kulisserna vore en effektivare form för beslut än de demokratiska församlingarnas. Men också (2) att demonstranter och intressegrupper med frasradikala glåpord är genuinare uttryck för folkviljan än beslut fattade av folkvalda.
Den senare myten har avslöjats i två aktuella exempel: Slussendebatten i Stockholm där kultureliten ryckte ut tillsammans med oppositionen i ett beklämmande försvar för en av de mest reaktionära stadsmiljöer som finns i Sverige. Som tur är var majoriteten klok nog att fatta beslut ändå – sannolikt med stort stöd hos de kollektivtrafikanter som varje dag tvingas in i den stinkande, otrygga, krackelerande betongen, inte bara kan njuta av den på avstånd, på foton från sextiotalet eller genom taxirutorna.
Och den planerade ombyggnationen av en tågstation i Stuttgart i Tyskland mot vilken massiva, uppretade demonstrationer anordnades – något som i medierna automatiskt tolkades som att ”folket” var emot – men där den så småningom hållna folkomröstningen visade att förespråkarna var i klar majoritet. Det blev en hemläxa för många.
Det har länge varit en revolutionsromantisk sjuka i medierna, att engagemang alltid likställs med frasradikalism och ensidig retorik. Medan eftertanke, nyanserade analyser, pålästhet och politiskt arbete på sansad volym aldrig får något erkännande, utan bara stryk i ett allmänt politikerförakt.
Det är kanske överhuvudtaget läge för ett försvarstal till fullmäktigen som tålmodiga, öppna beslutsforum, och till byråkratiska processer som ett sätt att värna att mer går rätt till.
Visst, byråkrati kan politiseras, korrumperas och användas för att jävlas med folk – inte minst med ensamma småföretagare utan miljardmäktiga lobbyorganisationer i ryggen.
Men i många situationer, i många typer av ärenden, är den lätt anonymiserande, charmlösa, osentimentala byråkratin som behandlar alla lika, det bästa motmedlet mot de resursstarkas rätt, mot gaphalsarnas rätt, mot de politiska väntjänsternas rätt. Den kärva, otrendiga byråkratin som inte låter sig skrämmas eller stressas av pengar, partinålar eller rubriker, är viktig för en demokrati.
Jag fruktar mer att politiken ska bli för eftergiven i planeringsärenden inför dem som av olika skäl är otåliga och upphetsade, än att ärenden dröjer och behandlas korrekt. Trögheten, att det hålls på formerna, att frågor behandlas i demokratisk ordning, i öppna processer, i noggranna utredningar och i form av tydliga besked inför demokratiska val, men att beslut också fattas till slut, när konsensus inte råder, är ett skydd varje gång känslorna kokar hos ja- och nejsägare.
Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Att förhindra beslut är inte i sig ädlare än att fatta dem. Men det är bättre att diskutera öppet och tillsammans, även om det tar tid, och fatta beslut sedan, i vilken riktning det än må vara, än att starka nypor eller heta känslor skapar fullbordade faktum innan demokratin fått en chans.
