Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby

Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby är ämnet för den här krönikan, del 43 i serien:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————————-

Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby

När han dog, 57 år gammal på Stensele sjukstuga i sviterna efter en hjärnblödning, på sommaren 1946, stod det i VK, att Ernst Stenman ”var en man som icke gav upp, om än motgångar mötte”. Han var, konstaterade de få minnesradernas författare, ”typen av den sege uthållige lappmarksbon”.

***

Att stå i ett dunkelt arkiv och bläddra genom de gamla tidningarnas familjesidor är att spana på Västerbottens historia genom hundratals nyckelhål. En skymt, varje dag – om man böjer sig fram, sätter ögat till och gör sig mödan – av öden, av rika, lokalt betydelsefulla liv, som funnits med och satt spår.
Men den som, årtionden senare, bara bläddrar snabbt förbi, i jakt på annat, mer braskande, kan missa djupen bakom nyckelhålen och de korta minnesorden. Till tidningsarkivet ska du ta med luppen, och söka i det finstilta, där du inte väntar dig fynd. Söker man Västerbotten i de gamla bladen, är det sällan de största rubrikerna, de man redan vet finns där, de kända oljetornen, som håller berättelser varma bäst.

***

Historien om handelsmannen Ernst Stenman i Långsjöby finns återberättad i bland annat byahistoriken ”Långsjöby. Nybyggarbyn vid odlingsgränsen” (1991), i en VK-artikel av Ivar Jonsson som publicerades den 6 juni 1989 och i en artikel på hemsidan langvattnet.se av Samuel Ärlebrandt.

Fortfarande in på 1900-talet var handeln omständlig för nybyggarna i västra delen av Västerbotten. Handelshusen i Umeå låg för långt borta. Istället sökte man sig över gränsen till Norge. Resorna till Mo i Rana och tillbaka kunde bli dramatiska strapatser, när vädret och årstiden och underlagen inte var nådiga. Jag har skildrat en sådan resa tidigare i den här serien, i en artikel om handelspionjären Josef Berglund i Ammarnäs och den väldiga stormen 1875. Att man ändå begav sig iväg hade bistrare skäl än äventyrslust. Gränshandeln var viktig för nybyggarna, inte minst under nödåren, och med tiden blev utbytet allt större, trots umbäranden i väglösa marker. Men så fanns också gårdfarihandlarna, även på den västerbottniska landsbygden.

Gårdfarihandlarna, skriver Jonsson i Långsjöbyboken, ”reste omkring och bjöd ut sina alster av varierande slag. En del hade krims-krams och glitter för att locka till sig ungdomarnas knappa besparingar. Men visst hade somliga rejäla varor att komma med.”

En av dem var Ernst Stenman, från Strandkulla västerut efter Långvattnet. I brist på egna medel, men med en önskan att få ägna sig åt handel, rodde han en sommardag ”över till grannen på andra sidan sjön och bad att få låna fem kronor, som sonen Fritjof erbjöd sig att låna ut. Med detta kapital på fickan rodde han hem igen och från en katalog för återförsäljare beställde han hem de första varorna. Gårdfarihandeln gick bra och ganska snart kunde Ernst betala igen den lånade femman. Efter en tid med varulagret i en större unicabox, började Ernst tänka på möjligheten att öppna en riktig affär.”

Först höll han till i en kammare i hemmet, med ett varulager av de nödvändigaste: socker, mjöl, kaffe och gryner. Men kundunderlaget kring hemgården var för litet, och istället hyrde han, året var 1925, en liten lokal – bryggstukammarn på tjugo kvadrat i Carl-Olov Johanssons hus – i byn Långsjö. Snart gick affären så väl att han kunde anställa Astrid Persson från Grannäs som biträde. ”Hon blev med tiden”, berättar Jonsson, ”både expedit, kontorist och chaufför och stannade kvar så länge affären existerade.”

Det dröjde inte länge tills nästa expansion, när det egna affärshuset byggdes: ett rum för butiken, en bostadsrum och ett garage för två bilar (Stenman blev först i byn med bil, en Ford). Varulagret utökades snabbt. Där återfanns, utöver basvarorna, med tiden bland annat även spik, cement, hö och foder, papp, lås, gångjärn, fönsterglas, seldon, hästskor, skrapor, borstar, sågar, yxor, lyftkrokar, dragsaxar, filverktyg, fotogenlampor, lyktor, tyger, byxor, blusar, glas, porslin, glasögon, tapeter, blomkrukor, stengods och svagdricka. En ombudsman som kände till handeln i norr, kallade Stenmans affär för ”den mest välsorterade norr om Östersund”.

På sommaren gick affärerna som bäst under slåtterarbetet, under vintern när skogsarbetena drog igång.

***

Det fanns också en viktig social dimension i Stenmans verksamhet. Skogsarbetare och timmerkörare, som fick betalt först på våren, hade ofta ont om pengar på höstarna. De fick köpa på kredit, eller via byteshandel. Och vintertid, skriver Samuel Ärlebrandt, förvarade Stenman ”stora mängder frysta varor ”utomhus”, utan skydd eller bakom låsta dörrar. Många fattiga munnar mättades nog med korv och skinka, hämtade i skydd av mörkret från Stenmans vinterförråd”.

Man kan fråga sig, skriver Jonsson, ”hur de skulle ha gått för dessa fattiga människor om inte Stenmans affär hade utövat denna sociala funktion.”