Hårfin gräns i politiken mellan bluff och klarspråk

Veckans lördagskrönika. Den som vill kommentera kan göra det på www.vk.se/opinion:

Hårfin gräns i politiken mellan bluff och klarspråk

———————————————————

Hårfin gräns i politiken mellan bluff och klarspråk

”Uti denna fråga, såsom i de flesta andra, är den naturliga och rätta gången af en undersökning att först och främst taga i beaktande sjelfva principens riktighet, och derefter omständigheterna vid principens tillämpning.”

(J.A Gripenstedt, då konsultativt statsråd, i ett tal på Riddarhuset 1854, om decimalsystemets införande vid mynträkning.)

***

Scen 1: ”I thought it was a symphony”, sa David Brooks – omdömesgill, konservativ krönikör för New York Times – i söndagens Meet the Press, ”of indignation, professionalism, executive responsibility, personal feeling.  It had all these different things woven together, I thought beautifully”.

Barack Obamas tal i förra veckan om det starkt kritiserade frikännandet av George Zimmerman – åtalad för att ha skjutit ihjäl den obeväpnade, svarta tonåringen Trayvon Martin – var, menar Brooks, en av höjdpunkterna i Obamas presidentskap.

Jag håller med. Det var inte ett språkligt sprakande eller polemiskt distinkt framträdande, som gör sig för en musikvideo. Men det var intellektuellt hederligt på ett sätt som ledande politiker sällan tillåter sig, eller tillåts, vara. Obama sökte berika och fördjupa debatten genom att få något av värde sagt, inte vinna eller förplumpa den genom att underkänna andras perspektiv, stänka i skyttegravar och sukta efter effekter för redan övertygade.

Stämningen var inte aggressiv eller anklagande, utan sökande, nedtonad och sorgsen.

Obama verkade inte vara ute för att vinna en debatt eller föreläsa om en sanning, något som brukar locka fram hans sämsta sidor. Istället sökte han formulera en gemensam, men ändå historiskt ärlig, grund för den fortsatta debatten om rasförtryck, rasdiskriminering och sociala motsättningar i USA.

Orden bottnade öppenhjärtigt, ibland nästan vemodigt, i hans egna och hans vänners erfarenheter, men utan att förvandlas till sköldar eller abstrakta förebråelser som stänger ute dem som måste vinnas för fortsatta samtal.

Han talade klarspråk, naket och eftertänksamt, om ett upprörande historiskt arv, och en samtid som inte alls kommit så långt som den inbillar sig. Men han var mer intresserad av att ge debatten en långsiktig utgångspunkt, än att vinna sista ordet i nästa nyhetssändning. I en tid när posen och frasen, snärtig på 140 tecken, ofta är det enda som prioriteras, är sånt inte självklart.

Reaktionerna efteråt visade att han lyckats med balansakten.

En del kritiserade honom för att överhuvudtaget ha gått in i debatten, och menade att han inte borde gjort ”politik” av den.

Andra ansåg att Obamas uttalande kom för sent, var för svagt och saknade ett tydligt budskap om vad som bör göras.

En politiker brottas alltid med frestelsen att antingen gömma sig när det blir svårt, för att slippa förknippas med en fråga, eller att gå till överdrifter åt ett håll när det blir laddat, för att inte riskera att misstolkas åt andra hållet. Ibland är det enda rätta att stå kvar där man står, rak i ryggen, utan att rusa iväg. Obamas tal var en uppvisning i konsten att varken säga för mycket eller för lite, utan istället säga något väsentligt; använda auktoriteten som hans position ger honom för att bidra med substans, inte bara för att nå ut, utan också för att nå fram.

***

Scen 2: Det var på en konferens för investerare i London för ett år sedan – med eurosystemet nära kollaps – som Europeiska Centralbankens chef Mario Draghi höll ett av hela den globala finanskrisens viktigaste anföranden. ”Inom ramen för vårt mandat är vi beredda att göra vad som än krävs för att rädda euron”, sa han, nästan lite slängigt avslappnat, och kom sedan med klämmen som fått finansmarknaderna att lugna ner sig påtagligt ända sedan dess: ”Och tro mig, det kommer att vara tillräckligt”.

Det var, förstås, i sak en bluff, intellektuellt trams, centralbankmachotugg. Ett sånt där löfte – vad Draghi gav var en indirekt garanti att ECB skulle köpa statsobligationer obegränsat i krisländerna, kosta vad det kosta vill – man ger i avsikt att förhindra att en situation överhuvudtaget ska uppstå, där löftet synas. Även om många snabbt ifrågasatte båda realismen och principerna, gick Draghis bluff hem på marknaderna. I dag hyllas han för att ha gett euron en andra chans.

Några år tidigare, i oktober 2008, när bankpaniken låg i luften, hade Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Tysklands finansminister Peer Steinbrück – då regeringskollegor i en stor koaliton, nu huvudmotståndare inför höstens förbundsdagsval – gått ut gemensamt till pressen och i regeringens namn lämnat garantin att alla medborgares sparkapital är säkra. Det var som löfte fullkomligt nonsens, omöjligt att infria om läget skulle bli akut. Men även Merkel och Steinbrück gjorde extrema utfästelser för att garantera att de aldrig skulle bli aktuella att leva upp till. Resultatet blev det avsedda.

I båda fallen vägde den psykologiska effekten av uttalanden tyngre än analysen av dem. Det förtroende, den auktoritet, som finns nedlagrade i ECB, och i förbundskansler- och finansministerposten, som institutioner, räckte för att allmänhet och marknadsaktörer skulle bejaka att bli bluffade mot bättre vetande. Om bluffmakarna är de rätta, med trovärdiga ämbeten, är vi beredda att tro på, eller blunda för, mycket.

Gränsen kan vara hårfin mellan förtroende och godtrogenhet, mellan klarspråk och bluff.