Min akademi, 18 idoler: Del 1. Klaus Mann och ensamheten efter barrikaderna

Inleder med detta en ny liten krönikeserie, med namnet: ”Min akademi, 18 idoler”.

Del 1 handlar om författaren Klaus Mann (1906-1949) – homosexuell och antinazist, ärlig och med ett stort hjärta, först på barrikaderna när det krävde som mest mod. Det finns författare som man älskar inte bara för vad de skrev utan också för vilka de var som människor (eller som man rekonstruerar dem ur källor, fantasi och samtida perspektiv), vad de stod för, hur de kämpade, hur de tidigt, tidigare än alla andra, upprätthöll värdigheten och humanismen när andra inte såg eller ville se vad som pågick.  Klaus Mann hör till dem för mig. 

***

Ensamheten efter barrikaderna

”Jag kommer inte att fortsätta de här anteckningarna,” skrev författaren Klaus Mann i sin dagbok i januari 1949, ”jag önskar inte överleva det här året”.

Det gjorde han inte heller, även om anteckningarna fortsatte fragmentariskt. Fem månader senare tog han livet av sig, ensam på ett enkelt hotellrum i Cannes.

Vad händer, efter barrikaderna?

***

Klaus Mann var näst äldsta barnet till Thomas, den berömde författaren, och Katia Mann. Han var bara ett år yngre än den mångbegåvade systern Erika, med vilken han skulle dela en nära förbundenhet livet ut. Trots att skuggan från fadern vilade tungt över hemmet i München – barndomen utspelades under det wilhelminska kejsartysklands sista år och första världskriget – lyckades de utåtriktade och självmedvetna Klaus och Erika, i en syskonskara på sex, att frigöra sig relativt tidigt.

1924, inte ens fyllda 18, flyttade Klaus till Berlin, där han fått plats som teaterkritiker på en tidning. Berlin på tjugotalet var staden som lockade för en ung homosexuell med författardrömmar. Enligt vännerna, står det i Uwe Naumanns biografi, hade Klaus aldrig gjort någon hemlighet av sin sexuella läggning, utan burit den ”som ett adelsmärke – något speciellt”. 1925 väckte den frispråkiga, homoerotiska debutromanen ”Der fromme Tanz” uppmärksamhet. Det homoerotiska temat skulle förbli närvarande i både texter och liv, uttalat där fadern i sina verk bara antytt och viktigt för att förstå Klaus Mann.

Men trots provokativa instinkter var Klaus Mann inte särskilt politiskt intresserad i yngre år. Han och Erika reste mycket på tjugotalet, rotlösa från början, bland annat på en omtalad resa runt jorden 1927-1928 med USA som destination, en vistelse som skulle väcka Klaus kärlek till Amerika. Han sökte lust, upplevelser och njutning, och var snarare antipolitisk till sin tendens, som många i samma generation.

Det skulle ändras radikalt i och med riksdagsvalen i Tyskland, september 1930, när Nationalsocialisterna fick över 18 procent av rösterna. Direkt, tidigt, såg Klaus Mann faran för en kommande Hitler-diktatur och förstod att alla som varit politiskt apatiska nu måste väckas till medvetenhet och hållning.

Från den stunden och 15 år framåt skulle Klaus Manns liv och gärning, liksom systern Erikas, kretsa kring kampen mot nazismen. Outtröttliga var försöken att genom egna texter, tal, tidskrifter och maningar mobilisera ett motstånd, på humanistisk grund, mot den framväxande faran.

Hans i dag mest kända roman, Mephisto, om skådespelaren och medlöparen Hendrik Höfgen – ett angrepp på tidigare vännen Gustaf Gründgens (under en kort period gift med Erika Mann) som gjorde opportun karriär i Nazityskland – var förbluffande klarsynt 1936.

På våren 1933, efter Hitlers maktövertagande, flydde han från Tyskland till Paris, och var sedan på resande fot i Europa, ibland med Amsterdam som bas. 1937 fick han medborgarskap i Tjeckoslovakien. 1938 reste han till USA, där han 1943 sökte medborgarskap och tog värvning i armén – med en nödlögn om sin sexuella läggning.

Värvningen, det gjorde han ingen hemlighet av, kunde ses både som en politisk handling och som ett sätt att i skydd av uniformen komma undan personliga depressioner och besvikelser. Han fanns med de amerikanska trupperna i Italien 1944 och återvände till Tyskland som amerikansk militärjournalist sommaren 1945.

***

Åren efter kriget var en blandning av ett tröstlöst liv i kappsäck, missbruk och ständigt nya idéer och uppslag. Men allt färre projekt gick att förverkliga. Motgångarna hopade sig. Uwe Naumann räknar upp några av dem i sin fotodokumentära bok om Klaus Mann:

Den nyskrivna pjäsen ”Den sjunde ängeln” (1946) varken spelades eller trycktes. En idé till Mozart-film blev inte av, planer på en film om konstförfalskaren Hans van Meegeren gick inte i lås, andra filmidéer föll också. Och kanske den största förlusten, en skiss till roman om homosexuella i det tjugonde århundradet, med arbetsnamnet ”Windy Night, Rainy Tomorrow” förblev fragment eftersom ingen förläggare visade något större intresse. Kan man låta bli att föreställa sig den som en tidig föregångare till Änglar i Amerika?

Han fick inte heller under sin livstid se ett enda förlag i Tyskland ge ut någon av de böcker han skrivit i exil. Medan medlöparen Gustaf Gründgens på nytt tilljublades på Berlins teaterscener, som om ingenting hade hänt. Det måste ha känts in i märgen.

Droger och depressioner balanserades inte längre upp av en allt överskuggande kamp mot nazismen. Inga uppgifter på världshistoriska barrikader skyddade från självdestruktiva tankar. I det kapitalistiska väst, med McCarthy-stämningar, kände han sig allt mindre hemma. I det socialistiska öst fanns inget utrymme för liberala friheter.

Våren 1949 orkade inte Klaus Mann längre. Kvällen den 20 maj tog han en överdos sömntabletter på sitt rum. Det var inte första gången han försökte ta livet av sig. Men den här gången upptäckte honom ingen i tid.

En stor adressbok, många bekanta, ändå en sån öde, sorglig ensamhet, att ingen fanns där för att ta tabletterna ifrån honom och tala om för honom vad han betydde, i en epok som inte tycktes ha plats eller tid för det han drömt om. De hittade honom dagen efter, för sent. Av familjen var bara brodern Michael – som 30 år senare också begick självmord – närvarande vid begravningen.

Ett par år tidigare hade Klaus Mann avslutat den tyskspråkiga utgåvan av självbiografin ”Vändpunkten”, med några rader som ger tröst, fast de är delvis mörka. Sån är litteraturen, att det svarta kan frigöra ett eget skimmer:

”Det blir den begynnande världscivilisationens århundrade, eller så blir det begynnande världsbarbariets århundrade – om inte rentav det fulländade. Sammanbrottet skulle komma plötsligt och kan få en komplett, slutgiltig karaktär. Den positiva utvecklingen tar tid på sig, och förblir ofullständig.

Även om vår generation står pall, så vore vi fortfarande långt ifrån ett paradis på jorden. Men den historiska processen skulle få gå vidare, med nya kriser, nya vändpunkter… Det skulle komma en fortsättning, och redan det betyder mycket. Kampen, osäkerheten, rädslan, förvillelsen, allt skulle fortsätta. Vi skulle inte få ro. Ro ges inte, in i det sista.

Och sen? Även vid slutet står ett frågetecken kvar.”

 

**********************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”