José Ángel Valente – Landsflyktens melankoli

Några diktrader som jag tycker mycket om, inför helgen och så här i höststämningar, minnen och saknad av tider och människor som inte finns kvar längre, och en ärlig men svår självinsikt. De är ur ”Landsflyktens melankoli” av den spanske poeten José Ángel Valente (1929-2000), i översättning av Lars Bjurman:

***

”Det värsta är att tro/ att man har rätt för att man en gång haft det/ eller hoppas att historien nystar upp våra klockor/ och återför oss oskadda till den tid vi skulle önska/ att allting började./ För varken före eller efter existerar denna början/ och nuet är dess negation och du dess frukt/ broder, utbränd av att leva i din egen skugga./

Det värsta är att inte se att all längtan tillbaka/ är självbedrägeri, eller att nu i höst/ det blod vi själva en gång hade sjunger/ renare från andra läppar.”