Inget blir heligt i snokeriets sekel
Varning, sa Egon Bahr till sin chef, den västtyske förbundskanslern Willy Brandt, när de under ett statsbesök i USA 1969 installerat sig i Blair House, den amerikanska presidentens officiella gästhus i Washington och Brandt börjat beklaga sig för Bahr om Richard Nixons osympatiska karaktär: ”Här blir vi säkert avlyssnade.”
Brandt tillrättavisade honom: ”Vi befinner oss inte i Moskva nu”.
Bahr, Brandts viktigaste utrikespolitiska rådgivare, återger scenen i sin nya bok ”Das musst du erzählen. Erinnerungen an Willy Brandt”, (”Det måste du berätta. Minnen av Willy Brandt.”) och konstaterar: ”Långt senare fick jag veta av Kissinger: Naturligtvis hade vi blivit avlyssnade”.
De med kapacitet att spionera brukar förr eller senare använda den, systematiskt i alla riktningar. Vän eller fiende, oskyldig eller misstänkt, spelar efter en tid allt mindre roll. Därför har sentimentalitet det så trångt i storpolitiken. Sentimentalister vill inte gärna tro på hur det kan gå till i världen.
Brandt, som under ett dramatiskt liv i kamp mot både nazism och kommunism borde ha nött bort varje form av godtrogenhet, skulle låta sig luras en gång till. På våren 1974 avslöjades – misstankarna var kända för Brandt som inte trodde mycket på dem – att en av hans närmaste assistenter, Günter Guillaume, var spion för DDR.
Det som träffade Brandt hårdast, förutom den egna säkerhetstjänstens inkompetens, var inte spioneriets konsekvenser, utan dess uppsåt. Att DDR placerade en spion hos den förbundskansler som initierat och stod för den nya avspänningspolitiken österut, såg han som ett bottenlöst svek. Några veckor efter avslöjandet avgick han.
När det nu avslöjas att USA sannolikt avlyssnat Angela Merkels mobiltelefon, är det uppseendeväckande, men i princip inte något nytt eller förvånande. Kan de, så gör de det, och skiljer sig på den punkten knappast från särskilt många regeringar i Europa heller – skillnaden är att de senare sällan kan lika bra.
Och om de är redo att avlyssna mobiltelefoner hos regeringschefer i allierade länder, hur få skrupler finns då när det kommer till alla andra? Integritet får dasspappers värde. Merkels mobil är ett pytteproblem i sammanhanget.
Avlyssning och övervakning, snart med registrerande drönare lite varstans – 2000-talet blir snokeriets århundrade, privat och politiskt. Obarmhärtigt mot alla som inte från början blottar hela sina liv, som ”gömmer sig” i en privatsfär, mot alla som räknas som motståndare, ovälkomna, oliktänkande, alla som ska hållas borta eller oskadliggöras. Men ännu så länge är det få som bryr sig om utvecklingen. Fjanterier och skitsaker som blir till ritualiserade sociala mediestormar, får fortsatt större uppmärksamhet. Bevare oss.
