Genmodifierad grödor – säg ja
”Gröna säger att klimatförnekare är ovetenskapliga och farliga. Det är även gröna som motsätter sig genmodifierade grödor.”
The Economist skrädde inte orden i förra veckans ledare. Att vandalisera försöksodlingar av genmodifierade grödor, fortsatte de, ”påminner lite om kampanjerna från en del religiösa ledare för att hindra smittkoppsvaccinationer: det orsakar lidande, till och med död, i namn av obskurantism och ovetenskaplig tro”.
Är det en rättvis och välförtjänt åthutning? Ja, i flera avseenden. Och en som miljörörelsen borde ta till sig av. För även om försiktighetsprincipen alltid ska råda, GM-grödor aldrig är hela, eller ens det viktigaste, svaret och inte alla projekt med GM-grödor är seriösa eller hedervärda, är det något redan med orden ”genmodifierade grödor” som hos många i de rikaste länderna får den sunda försiktighetsprincipen att slå över i ett slags reaktionärt lyxmotstånd mot själva tanken på vetenskapligt drivna odlingsframsteg + något mänskligheten ägnat sig åt i olika former så länge det funnits jordbruk.
Och motståndet består trots att de nya framstegen skulle kunna göra stor nytta i arbetet mot hunger, sjukdomar och klimathot i världen.
Det självutnämnt ädla, gröna motståndet är nog, när det granskas närmare, varken särskilt ädelt eller grönt.
Alltid läsvärde idéhistorikern Johan Norberg framförde liknande kritik i Svenska Dagbladet för en tid sedan av de aktivister som förstört en försöksodling av så kallat ”gyllene ris” i Filippinierna, framtaget för att råda bot på sjukdomar orsakade av A-vitaminbrist.
Trots att världsledande vetenskapsorganisationer gång på gång avfärdat myterna om att GM-grödor skulle vara hälsofarliga fortsätter skrämselpropagandan, ibland slentrianmässigt understödd även av medier som saklöst buntar ihop GM-grödor med en massa annat och framställer det som ett suspekt påfund konsumenter bör frukta och protestera mot.
Inte minst i Europa uppstår då och då allianser mellan konservativa och miljöaktivister som lyckas skrämma politiker till överdrivna hinder och regleringar. Men kritiken”, skrev Norberg, ”påminner mest om USA:s kristna högers motstånd mot stamcellsforskning: De struntar i potentialen, för tekniken känns olustig. (…) Mer står på spel än A-vitamin, påpekar forskarna. Genetiskt förbättrade grödor är ”mänsklighetens chans att mätta en växande befolkning på mindre jordbruksmark. Det kan minska utsläppen av koldioxid och behovet av konstgödsel och bekämpningsmedel.”
Som Norberg också konstaterar är det många miljövänner, allt fler med tiden, som insett detta. Men fortfarande är chansen stor att du möts av rynkade näsor och ett automatisk moraliskt fördömande om du argumenterar för GM-grödor i det rika Europa. Varför, och varför är det delar av miljörörelsen + annars inte ogin när det gäller internationell solidaritet + som är mest irrationell i den här frågan?
Robert Habeck, författare, miljöpartist i Tyskland och vice ministerpresident i delstaten Schleswig-Holstein, skrev häromveckan en intressant essä i Die Zeits kulturdel om miljörörelsens idéhistoriska rötter, om de två gröna traditionerna framstegstro och traditionalism, att vilja forma det nya samhället å ena sidan och att sätta naturen som ett ideal i motsättning till civilisationen å andra sidan, om Aristoteles och Kant på ena sidan, och Rousseau, Heidegger och romantiken på den andra.
Möjligen finns i frågan om GM-grödor en större frågeställning gömd, som alla med miljöengagemang gör klokt i att brottas med: Borde inte just miljövänner vara de mest optimistiska bejakarna av forskning, ny teknik och vetenskapliga framsteg just nu, på alla områden som har med föda, energi och hälsa att göra? Varför denna instinkt att först och främst säga ett aggressivt, konservativt nej till möjliga lösningar? Är ett nej alltid grönare än ett ja? Självklart inte. Genmodifierade grödor? Våga ett ja.
