Kampen om att vara Umeå
Jag svär, titta en kommunpolitiker djupt i ögonen och du ska bakom nämndrutinpragmatikern upptäcka en frustrerad, försmådd ideolog + inspärrad sedan ungdomsförbundsdagarna + som bara längtar efter uppmärksamhet och plats. Kanske har de redan mer utrymme än de – och andra – anar.
Många tror att idépolitik är liktydigt med monsunliknande konflikter och monumentala paroller. Men skyttegrav där och skyttegrav här är en ytlig syn på idéernas roll i politiken. Erik Helmerson skrev några intressanta rader häromdagen på DN:s ledarsida:
”Egentligen är de stora ideologierna, visionerna, i sig ganska ointressanta. När de är nykläckta och bara omhuldas av stjärnögda akademiker och avantgardistiska debattörer saknar de konkret betydelse. Det viktiga är vad som finns kvar när de filtrerats genom partier och vanligt folk.”
Det är halva sanningen. Praktisk politik är ofta en historia om nyanserna som finns kvar efter många filter. Men för att något ska kunna silas fram, och det pragmatiska beslutet inte vara fullständigt principlöst, krävs att det finns en hög halt av idéer och visioner inledningsvis. Någon måste tillföra och stå för ett ideologiskt råmaterial i början.
Jag återkommer ofta till vad den tyske socialdemokraten, numera vice förbundskanslern Sigmar Gabriel konstaterade när han tillträdde som ledare för sitt då vilsna och håglösa parti 2009:
(1) Om socialdemokratin ska kunna vinna val måste den fortsätta befinna sig i politikens mittfåra, för det är där väljarna delar ut regeringsmandatet.
Men (2) istället för att bekymra sig om var den ideologiska mitten är och söka anpassa sig till den, bör en socialdemokrati med självkänsla alltid ha utgångspunkten att politikens mitt är där socialdemokratin utifrån sin samhällsanalys och värdering anser att den bör vara; det vill säga mer till vänster än vad exempelvis kristdemokrater anser.
Även om den inte räckte till valseger för hans eget parti, är Gabriels formel snillrik och tänkvärd, och tillämpbar för alla partier som vill vara både ideologiska och regeringsbärande samtidigt. Du ska varken söka eller överge mitten, utan dra mitten till din egen ideologiska utgångspunkt, vara mitten. Skillnaden mellan att söka anpassa sig till mitten eller att söka definiera var mitten borde vara, är viktig i gränslandet mellan pragmatism och ideologi.
För stora partier är det alltid svårare. En skarp, mer kompromisslös ideologisk profil minskar vingspannet och förmågan att hålla ihop bredare väljargrupper. Samtidigt krävs ideologisk tyngd och tanke, för att kunna påverka hur det politiska landskapet formas.
Mot den bakgrunden kan man förstå den subtila – skillnaderna är inte stora, men inte heller obefintliga – dragkamp som inletts i Umeå mellan Hans Lindberg (S) och Anders Ågren (M), om positionen som bäraren av umeandan. Båda hävdar indirekt att de står där Umeå står och brukar stå, att de utgör mitten. Men de är inte ense om var den mitten legat under epoken Holmlund och ligger i dag – lite mer till vänster eller lite mer till höger + var väljarna delar ut det lokala regeringsmandatet.
Samtidigt öppnar en sån duell – som främjar utpräglat pragmatiska tongångar + utrymme för de mindre partierna att bli ideologiskt tillförande, att stå för råmaterialet. Vad kommer Tamara Spiric (V), Peder Westerberg (FP), Mattias Larsson (C) Veronica Kerr (Kd) och Nasser Mosleh (Mp) att elda på med?
Det är inget ointressant val Umeå står inför.
