Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Min akademi, 18 idolporträtt, 10. Bobby Kennedy (1925-1968)

***

”För den som håller ett tal är det en egendomlig källa till entusiasm, att se ett mänskligt ansikte framför sig, och en blick som berättar att en bara till hälften uttalade tanke redan har förståtts, och som visar oss hur den andra hälften kan kläs i ord. Jag tror att en del stora talare inte visste vad de skulle säga i det ögonblick de öppnade munnen.”

(Heinrich von Kleist i essän ”Om hur tankarna formas steg för steg medan man talar”, 1805)

***

Runt tusen personer, de flesta färgade, stod förväntansfulla i ett Indianapolis socialt mest utsatta områden, när senatorn och presidentkandidaten Bobby Kennedy kvällen den 4 april 1968 klättrade upp på ett enkelt lastbilsflak för att hålla ännu ett i den långa raden av valtal.

Vad de flesta i publiken inte visste, men Bobby Kennedy just fått besked om, var att medborgarrättsledaren och Nobelpristagaren Martin Luther King skjutits till döds på en balkong i Memphis tidigare samma dag.

Den lokala polisen, som fruktade att kravaller skulle utbryta i Indianapolis, som de höll på att göra runt om i USA den kvällen, hade avrått Kennedy att genomföra valmötet när nyheten kom.

Han lyssnade inte på varningarna, alltmer likgiltig, eller utmanande, när det gällde sin personliga säkerhet, som han blivit under den primärvalsvåren.

Vid ankomsten till gettot, iklädd en rock som tillhört hans mördade storebror John F Kennedy, frågade han medarbetare om människorna där fått höra om attentatet ännu. När Kennedy förstod att de flesta inte visste något, inledde han sitt, till största delen improviserade, tal direkt med det sorgliga beskedet ”för alla medborgare och alla som älskar fred runt om i världen”. Desparata, chockade skrik steg från de närvarande: ”Nej, nej!”.

En rådgivare, skriver Thomas Evan i sin biografi över Bobby Kennedy där han skildrar scenen, ”skyndade fram för att ge sin chef ett snabbt nedskrivet tal, men Kennedy viftade bort honom och tog ur sin ficka fram ett papper med några skrynkliga anteckningar som han gjort själv.”

Sedan höll han ett kort, gripande, skört, starkt, mänskligt tal, om våld, hat, orättfärdighet, oförsonlighet, om försoning, förståelse, kärlek, jämlikhet, utveckling och rättvisa. Den fortfarande chockade publiken gav högljutt bifall i ett ögonblickligt inlett, framåtblickande sorgearbete.

Det var inte det mest välformulerade talet, inte det skickligast framförda, men ett av de naknaste och träffsäkraste i den politiska historien. Och talet var inte Bobby Kennedys exklusiva insats i en envägskommunikation. De närvarande åhörarna var med och formade det genom sina reaktioner, sin hållning, i stunden.

Det Kennedy gav ord åt, var en samhälls- och människosyn han långsamt lärde sig och förstod i möten med de mest misshandlade, bortglömda i det amerikanska samhället under sina sista år.

Den natten 4 april 1968 pågick upplopp i 110 amerikanska städer, i vrede över mordet på King. 39 människor dog. 2500 skadades. I Indianapolis förblev det lugnt.

***

Av de fyra berömda bröderna dog den äldste Joseph P Kennedy jr i andra världskriget, blev John F Kennedy den ende som nådde presidentposten och var Ted Kennedy förmodligen den som lämnade störst sakpolitiska avtryck efter sig. Men den mest fascinerande i brödraskaran är Bobby Kennedy. Inte för det han var från början, utan för det han förmådde bli och höll på att växa och mogna till, när han själv mördades sommaren 1968.

Han fängslar inte genom konstanta, fasta egenskaper, gjutna från barndom till död, utan genom sin förvandling, rörlighet och utveckling de sista åren. Sin beredskap att formas av erfarenheter och möten, framvärkt efter traumat med mordet på brodern och i kamp mot egna depressioner, apati och självtvivel.

Ingen enskilt ögonblick, inget av de mer genomarbetade talen på samma tema, symboliserar starkare den mognadsprocess Bobby Kennedy höll på att gå igenom, än de stolpiga, bräckliga, vackra orden på lastbilsflaket i Indianapolis.

För det var en delvis annan Bobby Kennedy som den våren blev till ett sista progressivt, liberalt hopp för många i USA, än den som varit sin storebrors hårdföre, cyniske medhjälpare i senaten och Vita Huset. Och det var en närmast helt omvänd Bobby Kennedy som blev minoriteternas hjälte 1967-68 jämfört med den som på femtiotalet inlett sin karriär som lojal, övertygad assistent till senator Joe McCarthy under de värsta åren av dennes paranoida häxjakt på oliktänkande och misstänkta kommunister.

I år firas 50-årsminnet av de historiska medborgarrättslagarna i USA, som ett sekel efter inbördeskriget till slut formellt förbjöd förtrycket av svarta. Det kan vara värt att minnas i dag, att de vita politiska ledare som i olika roller förberedde och klubbade igenom den lagstiftningen, aktörer som bröderna Kennedy och Lyndon B Johnson – pådrivna av medborgarrättsrörelsen – alla tvingades resa sig över sina fördomar, sin okunnighet och sina egna miljöer, i de frågorna. De växte och lärde.

Vi lever i en tid av stampande, fördömande, självrättfärdiga pöblar i sociala medier, som eggar varandra i jakten på minsta felnyans i minsta uttalande, som söker i motståndares förflutna efter misstag, svagheter och saker som går att utnyttja för evig fördömelse. Det är som om möjligheten för människor att växa och mogna i takt med erfarenheter och möten, att ges en andra chans, helt glöms bort eller ignoreras när skalper ska tas. Vilket slöseri. Vilken rutten människosyn.

***

I sitt tal i Indianapolis citerade Bobby Kennedy utvändigt (och lätt omskrivet) några rader från sin favoritförfattare, den grekiske dramatikern Aischylos (525 f.k – 456 f.k). De kom ur tragedin Agamemnon – i en av körens strofer – och lyder i den svenska översättningen:

”Natten ger ej hjärtat ro.

Ständigt blöder minnets sår, tvingar till besinning.

Nådig men hård den gudomliga hand som gripit världens roder.”

Mina egna favoritrader ut Agamemnon är Klytaimestras ord på slutet, när hon ställer sig emellan männen med de dragna svärden:

”Nej, du käraste i världen, inga onda våldsdåd mer! Allt för tung att bära är oss redan nu vår olycksskörd. Nog med sorger! Slå ej mera! Blodig är ännu vår hand. Återvänden, ädle fäder, till er boning en och var, förrän ont I gjort och lidit. Vad som en gång skett har skett.”

 

************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”