Ett liv för vetenskap och upptäckter

Min akademi, 18 idolporträtt: del 11, om Lise Meitner (1878-1968)

”Trots att vetenskap och teknik historiskt sett alltid utnyttjats för krigsändamål, finns det etiska traditioner inom vetenskaplig forskning som kan stå som förebild vid insatser för mänsklig välfärd och mänsklig samvaro.” 

Lise Meitner i ett tal i Wien, 1953. (Citat hämtat ur Bengt Forkmans biografi ”Lise Meitner – en levnadsteckning”, 2006)

***

Första gången hon nominerades, 1924, var det för att i samarbete med Otto Hahn, ha upptäckt den långlivade isotopen av grundämnet protaktinium.

Hon skulle komma att nomineras 15 gånger, återkommande ända in i efterkrigstiden, på förslag från flera av seklets mest inflytelserika forskarnamn.

Men Lise Meitner, född i Österrike 1878, utbildad i Wien, senare i Berlin, om vilken en kollega sa att hon alltid satte ”det dagliga forskningsarbetet framför vetenskaplig äregirighet och personliga känslor”, fick aldrig Nobelpriset. Det var ett utelämnande som belastar Nobelprisets anseende långt mer än det förtar något av Lise Meitners.

Ändå var det svårburet, till och med för en härdad pionjär som Meitner, efter decennier i kamp mot diskriminering av kvinnor, att hon helt förbigicks när hennes mångårige forskningspartner Otto Hahn ensam tilldelades 1944 års pris i kemi för upptäckten av ”fission, klyvning av tunga atomkärnor”.

Det var Lise Meitner som i svensk exil, tillsammans med systersonen Otto Robert Frisch. hade arbetat fram den helt avgörande hypotesen om kärnklyvning åt Hahn. En del ansåg att Meitner – som på grund av sin judiska börd tvingats fly när Nazityskland annekterade Österrike – borde få priset ensam. Att hon inte fick något erkännande alls, var en djup orättvisa.

Den förstärktes ytterligare av Hahns mycket sparsamma hänvisningar till Meitners betydelse för de gemensamma upptäckterna, i samband med att priset delades ut 1946. I sina framträdanden tonade han ner hennes roll på ett sätt som lämnade spår i deras vänskap.

”Jag tycker att det är sårande”, skrev Lise i ett brev till sina nära vän, svenskan Eva von Bahr, ”att Hahn inte i en enda intervju nämner vårt 30-åriga samarbete. (…) Jag har strävat alla dessa år att inte bli bitter eller misstänksam, man måste ta människor som de är. Men glädjen i livet lider av alla ansträngningar.” (Citat ur Hedvig Hedqvists ”Kärlek och kärnfysik. Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen”, 2012)

Lise Meitners storpolitiska åskådning var högt upp i vuxen ålder omdömeslös och delvis unket influerad av tysk, aggressiv nationalism från första världskrigets rus, så långt fram som till tidigt 30-tal, trots hennes egen judiska bakgrund. ”Ett barn av sin tid” är en värdelös ursäkt, då varje tid har miljoner barn som genomskådar, säger ifrån och agerar aktivt för helt andra ideal.

Men när hon började att agera mer uttryckligt politiskt, på äldre dar, hade erfarenheterna från andra världskriget, och kopplingen som plågade henne mellan de egna upptäckterna och mardrömsvapen i militära syften, gjort fredsarbete, jämställdhet och kvinnors rättigheter, till hennes hjärtefrågor. De landvinningar hon bidragit till ville hon se använda för energiförsörjning och medicinska framsteg, inte krig.

Hans föreläsningar var, mindes hon, ”de vackraste och mest stimulerande jag någonsin hört”. Hon lämnade dem varje gång med känslan att en ”ny och underbar värld avslöjats.” Att Lise fick just Ludwig Boltzmann som lärare i mekanik, elektricitetslära, magnetism och gasteori på universitetet, hade ovärderlig betydelse. Man kan svårligen, konstaterar Ruth Lewin Sime i sin Meitner-biografi ”A Life in Physics”, tänka sig en bättre lärare inför den värld som väntade.

Ett av hans teman, skriver Forkman, var hur J C Maxwell + som Boltzman samarbetat med + genom sina fyra formler 1873, förband elektricitetslära med magnetism, vilket i sin tur fick betydelse för Einstens relativitetsteori, och för hela människans självbild. Lise formades i en av vetenskapens mest spännande och svåra epoker. På hennes grav står: ”Lise Meitner: en fysiker som aldrig förlorade sin mänsklighet”

I vår har vi kunnat läsa om hur astrofysiker i USA, med hjälp av ett teleskop vid Sydpolen, upptäckt nästan 14 miljarder år gamla gravitationsvågor, s.k ekon från Big Bang. Upptäckten kan bekräfta förbindelsen mellan relativitetsteori och kvantfysik. Kanske får det betydelse på sätt vi inte anar i dag. Någonstans fascineras just nu en ny Lisa Meitner. Må hon få lyckan av inspirerande lärare, och en medmänsklig tid.

****************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”