När kommatecknet är viktigare än utropstecknet

Jon Stewart: ”Har du en favoritform för det där hemmakontoret? Vill du att det ska ha hörn?”

Hillary Clinton: ”Vet du, jag tycker att världen är så komplicerad, att ju färre hörn du har desto bättre.”

Tidigare amerikanska utrikesministern Hillary Clintons tv-framträdande hos Jon Stewart och The Daily Show i veckan fick som väntat stor uppmärksamhet. Även om hon aldrig svarade på frågan allting kretsar kring – tänker du kandidera till presidentposten i nästa val? – gjorde hon inte något för att dämpa spekulationerna.

Det är Hillary-time nu, och målet är, och har varit i tretton års tid, ovala rummet i Vita huset.

Det professionella och mäktiga clintonska kampanjmaskineriet har varvat upp, så där så att det börjar mullra i trumhinnorna, vibrera i kroppen, av något massivt och målmedvetet på ingång. Och som journalisten Joe Klein, en mångårig och välvillig betraktare av Clinton, skrev i Time för några veckor sedan, är det lätt att närma sig tanken på en ny Hillary Clinton-kandidatur till presidentposten, med en kombination av ”besatthet”, ”utmattning”, ”fasa” och ”upprymdhet”.

Det kommer, skriver Klein, ”att bli fruktansvärt roligt + och avgörande, som Clintons alltid är.”

Men hon är inte redo och har inget att vinna på att lämna definitivt besked ännu. Den lilla kvarstående osäkerheten, kittlingen, gissningarna, spänningen gör större nytta för Clinton i det här skedet än ett ja eller nej som stillar nyfikenheten.

Att hålla omgivningen på halster, att låta minspelet avslöja nästan allt, men inte säga något rakt ut, garanterar henne större medial uppmärksamhet, och ger henne en bättre aning om var problemen i kandidaturen ligger.

Det lockar de mest svavelosande kritikerna, de som inte kan kontrollera sig själva, att ge sig på henne för tidigt med lågheter och smuts, medan tid ännu finns att dementera, reparera, gå till motattack, och för väljarna att glömma. Att sväva lätt på målet ger också hennes kampanj tid att upptäcka var långsammare, men seriösare, relevantare och tyngre, kritik kommer att dyka upp.

För i det ögonblick en politiker går från att vara en nyss avgången, mångårig tjänare till att bli en formell kandidat för framtida uppdrag, förändras både journalisternas frågor, motståndarnas hänsynsfullhet och allmänhetens krav på ordentliga svar.

Det gäller att befinna sig i rätt medialt rum, vid rätt tidpunkt, så länge det går. Tajming, sånt kan de i familjen Clinton, som, för att citera The Guardians David Runciman, äter politiska kalkyler till frukost, lunch och middag.

Hillary Clintons nya bok ”Hard Choices”, en minutiös, gedigen och efter ett tag uttröttande genomgång av hennes år som amerikansk utrikesminister 2009-13, har som delsyfte att testa reaktioner och ge en aning om hur Clintons ställning är just nu. Men det betyder inte att den är ointressant, dålig eller ens så tråkig som många recensenter hävdat.

För just det som gör boken tråkig för otåliga, skvallersugna läsare, är det som gör den till en ganska läsvärd expose över amerikanska, utrikespolitiska erfarenheter de senaste tjugo åren.

För en europeisk läsare känns, givetvis, en del betoningar och luckor beklämmande. Clintons tämligen obekymrade, entusiastiska hållning till drönare är ett deprimerande exempel, och de enorma övervakningsskandaler som med rätta svärtat USA:s rykte lämnar henne inte sömnlös.

Men Clinton driver också i sin bok mestadels outtalat en viktig tes: placeringen av kommatecknet är oftare viktigare än utropstecken i utrikespolitik. Det är något hon själv tvingats lära sig. Clinton, skriver Joe Klein, visar på ett subtilt sätt i Hard Choices, hur betydelsefullt det är med tålamod, att lägga vikt vid detaljer, att bygga relationer – att veta var kommatecknet ska sättas – bortom enkla, deklarerande slagord.

Och David Runciman konstaterar att Clinton visar hur utrikespolitik ofta varken handlar om rent rationella argument (Obama) eller stora visioner (Bush Jr), utan måste byggas upp steg för steg, långsamt och mödosamt, efter det att ett problem brutits ned i sina beståndsdelar. Uthålligt, små segrar, utan stora fanfarer. Det är en nyttig insikt.

Den arabiska vårens uppgång och, åtminstone tillfälliga, fall. Iraks sammanbrott och den nya, pragmatiska relation mellan USA och Iran som det dödliga hotet från ISIS tvingat fram. Den plötsligt reella och ganska lovande möjligheten till en egen, självständig kurdisk stat i närtid. Oroligheterna i Turkiet. Mellanösterns ständigt nya tragedier med våldskonflikten mellan Israel och palestinierna som hjärtskärande mittpunkt. De militära, nationalistiska spänningarna i Asien. Afghanistans förberedelser på tiden efter de utländska truppernas avresa. Initiativet från BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) att bilda en alternativ valutafond. Den våldsamma konflikten mellan ett aggressivt Ryssland och Ukraina.

Mot tvärsäkra deklarationer och stora förkunnanden har den komplexa, våldsamt skiftande, i ögonblick hoppingivande men ofta tragiska internationella utvecklingen de senaste åren varit obarmhärtig. Bestående resultat kräver enormt tålamod.

Det är inte en hållning som står i vägen för starka principiella ställningstaganden och insatser, men det minskar risken för att insatser blir kontraproduktiva eller helt uteblir av ignorans.

Clinton kommer 2016 att vara en bättre, mer erfaren och slugare kandidat än hon var 2008.