Israels vänner måste säga: det räcker nu, övervåldet saknar rättfärdigande

Det finns inget rättfärdigande för det militära övervåld som Israel i dagarna tar till för att oskadliggöra Hamas. Israels vänner måste säga, med helt ny tyngd: det räcker nu.

I den slutsatsen ligger inget som relativerar fördömandet av Hamas raketer mot Israel, eller Hamas och dess anhängares antisemitiska hatpropaganda, eller minskar medlidandet med de israeler som lever under hotet från dem.

Men makten att nu sätta stopp för det värsta humanitära lidandet, den största förstörelsen – att avbryta den vansinniga och destruktiva våldseskalationen – ligger hos Israel, militärt och ekonomiskt. Där måste tålamodet att inte låta varje provokation nå sitt mål, inte låta varje sabotage bli en förevändning för fördjupad konflikt, börja.

Landets rätt till självförsvar, som existerar, innefattar inte vad som helst, och inte uppenbara försök att omöjliggöra fredsprocessen.

Ingenting vore så verkningsfullt för Israels långsiktiga säkerhet, som en förnyad fredsprocess, tvåstatslösning och ett Palestina i återuppbyggnad med hopp om välstånd, kontakt med omvärlden och en ljusare framtid för kommande generationer palestinier.

Ibland låter det självklara naivt, men är inte mindre sant för det.

Målet att bomba, förskräcka och förstöra fram ett bedrägligt, kortvarigt sken av lugn och säkerhet, ett par års instabil vapenvila innan helvetet brakar löst igen, kommer inte att uppnås.

Men även om det uppnåddes – och även utifrån insikten att Hamas är Gazas olycka – vore det inte någon ursäkt för ett agerande med vilket Israel går bortom varje rimlig definition av självförsvar, till ett fruktansvärt högt pris för civilbefolkningen i Gaza och till omfattande skada för Israels anseende.

Och skulle det, mot alla odds och utan tillstymmelse till proportionalitet i insatsen, gå för Israel att militärt knäcka Hamas helt inom närtid, varnar bedömare redan nu för att det sannolikt skulle ge någon ännu värre terrorgrupp, med ännu färre hämningar, chansen att ta kontrollen över de tragiska, återstående spillrorna av Gaza. Om inte Israel marscherar in till fullständig ockupation + vilket skulle vara förödande för landets ställning bland sina hittillsvarande allierade.

Hamas har sett sin ställning vackla av ett missnöje inifrån befolkningen i Gaza över det vanstyre och förtryck organisationen utövar. Men istället för den försiktiga process som inletts av politisk, palestinsk samling mellan Fatah och Hamas, Västbanken och Gaza + där Hamas hade kunnat knytas upp till förhandlingar och tvingats stå till svars för sitt agerande + är snart möjligheterna till långsiktigt lugn och ny fredsprocess borta för överskådlig tid.

Det är ett elände i sig, men kan också få konsekvenser på andra håll.

I ett läge när mycket rör på sig i regionen, och allianser och kontakter plötsligt skiftas om för att hantera en ny verklighet, slukar återigen den gamla konflikten mellan Israel och palestinierna all uppmärksamhet och energi.

Oförsonligheter och traumatiska minnen befästs, för nya generationer.

Efter det katastrofala kriget i Syrien – arena för en maktkamp mellan sunniledda Saudiarabien och shialedda Iran – och den enorma humanitära katastrofen där, efter bakslagen för den arabiska våren, efter det plötsliga hotet i Irak från de besinningslösa terrormördarna inom IS, såg det ett ögonblick ut som om en rad aktörer till slut – svärtade av försummelser och likgiltighet – skulle orka samla sig till någon form av gemensam om än extremt cynisk ordning.

Iran och USA söker långsamt och trevande kontakt inom ramen för förhandlingarna om det iranska kärnenergiprogrammet. Kurderna, möjligen på väg mot en egen stat, börjar spela en ny, mäktigare roll i gränsområdena mellan Irak, Iran, Syrien och Turkiet. Afghanistan kämpar, genom förhandlingshjälp från USA, med att åstadkomma ett presidentmaktskifte utan sammanbrott. Iraks lika inkompetenta som arroganta regering kan tvingas, för att förhindra att landet faller sönder, till ett mer inkluderande styre mellan olika religiösa grupperingar. För den som vill går det att se åtminstone vaga konturer av möjligheter i det annars tillsynes komplett hopplösa.

Trots de fundamentalistiska terrorbanden, brutala regimer runt om i regionen, ett nytt militärförtryck i Egypten, Libyen i kaos och flera andra sårbara nationer av Afrika plågade av terror och inbördeskrig – fanns det små tecken på att fler aktörer börjat inse att gamla låsningar måste övervinnas, möjligheter till insatser på andra håll skapas, för att inte allt ska rasa ihop.

Men för varje dag av fortsatt strid mellan Israel och Hamas blir alla andra förhandlingar svårare, långt, långt bortom Israel, Gaza och Västbanken. Så avgörande är den konflikten.

Kvar i luften står slutsatsen: Varken Israels regering eller Hamas ledning vill ha fred. Inga av dem har intresse av att ge en reell process av kompromisser, tillit och samtal en chans. Därför har omvärlden misslyckats, trots diplomatiska insatser på alla nivåer, med att åstadkomma ens ett dygns vapenvila.

Men den akuta krisen – och det humanitära lidandet i Gaza – kommer inte att kunna stoppas förrän Israels ledning är beredd att hålla fast vid en vapenvila även om den bryts av Hamas eller enskilda terrorister.

Det är inte lite begärt. Men nödvändigt att kräva av den överlägset starkaste parten i konflikten. Det som sker nu, bringar bara ont.